God eller älskande?

Satt och funderade i fåtöljen nyss. Apropå vår bil, som vi köpte begagnad för en månad sedan. Vi fick ett brev på posten där det stod att bilen har körförbud eftersom tidigare ägare inte har betalat skatten. När vi köpte den sa man att skatten var betald och klar... Efter diverse samtal fick maken veta att den som är skyldig att betala skatten för vår bil har ca 120 bilar, varav 50 har skatteskulder... Med andra ord är det något de satt i system av någon anledning. Något vinner de väl på det, antar jag. Vi å andra sidan får inte köra bilen förrän skatten är betald. Förre ägaren lär inte göra det, så det får vi göra själva. När vi har råd, vill säga, vilket dröjer några dagar.

En del vill ju hävda att människan är av naturen god. Andra menar att hon är av naturen ond. Jag tror att allt Gud skapat är gott, även om det på en del plan gått utför sedan dess. Och människans inneboende godhet har jag många gånger svårt att se. Godhet är för mig att man ser längre än till sig själv och handlar helt osjälviskt, till någon annans nytta. Det ser man inte ofta hos människor. Jag kan bara se till mig själv. Det är inte naturligt för mig att vara osjälvisk. Visst kan jag se till andras bästa ibland, särskilt när det gäller någon jag älskar. Men gäller det någon annan så sätter jag hellre mitt eget intresse först. Inte särskilt mycket godhet i det.

Därför funderar jag på om det kan vara så att människan inte ska ses som av naturen ond eller god, utan av naturen älskande. Kan det vara så? Alla människor älskar något, och utifrån det handlar vi. Vad det är vi älskar varierar stort, alltifrån andra människor till pengar och makt. Kan det vara så att vi finner det vi kallar godhet när vi lyckas styra vår kärlek rätt? När vi lyckas vända den till att omfatta alla vi möter. Som Moder Teresa ungefär. Så att vi inte fastnar i egenkärlek, eller kärlek till pengar och struntar i vad som händer alla omkring oss.

Bara en liten tanke.