Förmågor

Satt och bläddrade i Illustrerad Vetenskap tidigare idag. Läste där en notis om världens intelligentaste man. Han hade vid ett flertal tillfällen fått sin IQ uppmätt till 280, vilket är väldigt högt! Notisen berättade att denne man avled i 40-årsåldern, utan att ha åstadkommit något särskilt. Det fick mig att börja tänka.

Många gånger tror vi att vi måste vara så väldigt duktiga och/eller smarta för att kunna åstadkomma något vettigt. Det är lätt att misströsta om man upplever att man inte har några särskilda förmågor. Så kan jag känna många gånger. Visst finns det saker som jag kan, men jag är inte jätteduktig på något särskilt. Du vet, så där duktig som man tycker att så många andra är. Och så blir jag deppig.

Men tänk så mycket som människor åstadkommit i världen. Och ändå var de uppenbarligen inte smartast, för han som var det åstadkom ingenting. Men alla dessa som åstadkommit något lät sig inte hindras av att de inte var bäst. De tog den förmåga de faktiskt hade, och gjorde något av den. Man måste inte alltid vara så otroligt duktig för att kunna bidra med något till världen.

Det är intressant att fundera på vad denne intelligente man hade kunnat åstadkomma, om han bara hade försökt. Han var ju superintelligent, han hade ju kunnat använda det till något stort och viktigt, som många människor hade kunnat få nytta av. Men det gjorde han inte. Varför, kan man undra? Kanske hade han inte möjlighet, fel omständigheter i livet kanske. Eller valde han helt enkelt att låta bli? I stället för att använda sin förmåga till världens och människors godo, valde han kanske att leva ett helt vanligt Svensson-liv. Nöjd med att vara sig själv nog. Kan det ha varit så? Då finns det något att lära - att det är vår vilja att åstadkomma något, vår vilja att hjälpa, som kan komma att betyda något för andra människor. Har vi inte viljan att hjälpa, så spelar det ingen roll vilka förmågor och gåvor vi har.

Dagens lärdom: Du måste inte vara bäst för att kunna åstadkomma något. Men du måste vilja! Ta den förmåga du har, och gör något bra med den!!!

Kort med medkänsla

Har äntligen fått ändan ur vagnen och gjort ett kort till en vän som har sorg. Skäms lite över att det tog sån tid innan det blev gjort, men å andra sidan brukar sorgen inte gå över efter några veckor, så lite "försenad" omtanke kan nog också vara värdefull. Det är nog lätt gjort att alla är medkännande i början, för att sedan anta att allt blir normalt efter en liten tid. Men viss sorg finns alltid kvar.
Tycker om att göra egna kort. Försöker liksom lägga in min omtanke i dem, när jag gör dem. Hoppas det blir uppskattat...

Mina första raggsockar!

Mina första raggsockar... Äntligen är de klara! Det gick visserligen rätt snabbt att sticka dem, men de blev liggande ett litet tag däremellan... De är till sonen, och jag hade tänkt att han skulle ha dem på sig på scouterna i torsdags, men jag hann inte färdigt med den ena tån. Och då blev de liggande. Tills idag...

Känns alltid så bra när man avslutar något man påbörjat! Tycker de blev riktigt bra, dessutom. Inget knöliga, sitter inte åt konstigt, ett godkänt första försök helt enkelt!

Dessutom blir man glad av färgerna, och det tycker jag är bra! Raggsocksväder brukar oftast inte vara så inspirerande, och då kan det ju muntra upp lite med fina färger!

Tofflor

Nu har barnen äntligen fått ta med sig tofflorna som jag gjort till skola och dagis. Halkskyddet är på plats i form av latex-prickar. Det blev bättre än jag trodde, faktiskt. Sonen kunde visserligen känna några prickar igenom toffeln, men hans tofflor är också ganska tunna.


Detta är sonens sk pocket-book-tofflor. Jätteenkla att sticka! Här kan man även ana latex-prickarna som blänker lite. (Jättedålig bildkvalitet, jag vet! Har bara min skrotiga mobilkamera...)

Så här ser de ut på foten. Sitter riktigt bra, om man får storleken att funka. Egentligen är de one-size, men sonens fötter var något för små för det. Jag använde en tunnare sticka än i mönstret, så löste det sig.

Här är dotterns dagistofflor, virkade nyckelpigor. Standardmönster för virkade tofflor, med tån i mörkare (här brun) färg. Ögon och prickar har jag broderat i efterhand.

Så här gullig ser den ut på foten. Sitter också bra på, och är ju lite tjockare än den stickade toffeln. Maskintvättbar ull uppskattas, för hon är ganska kall om fötterna!

Detta var första försöket till nyckelpige-tofflor... Inte lika fina, men funkar fint hemma.

Och de ser ut så här på fötterna... Ser sköna ut, även om de är vindögda och har knasiga prickar!

En eftermiddag med barnen

Har klarat mig igenom den här dagen, trots att jag varit så trött. Har till och med orkat/tagit mig tid med ungarna bättre än vanligt. Har läst en hel hög böcker för dottern och letat legobitar åt sonen... Har lagt in ännu lite mera squash tillsammans med dottern också. Gjorde en första laddning för ett par dagar sedan, och det var så gott att vi gjorde lite till. Hon tycker om att lägga i grönsakerna i burkarna innan vi häller över lagen. Jätteredig var hon!

Har fixat lite med barnens tofflor som jag stickat respektive virkat. Har gjort halkskydd i form av prickar med flytande latex på undersidan. Nu ska de bara namnas, så kan de tas med till skola och dagis imorgon. Tog lite tid att få det gjort... Saker blir gärna liggande när det roligaste är gjort...

Sonen satt tydligen i djupa tankar vid middagen, för plötsligt frågade han om jag kan dö av min sjukdom. Nej, det tror jag inte, sa jag. Då undrade han om jag kunde dö om jag fick flera stycken andra sjukdomar som man kan dö av? Jo, det kan jag ju. Alla kommer ju dö en dag. Han funderade vidare över varför Gud inte hjälper alla som blir sjuka och dör för tidigt. Svårt att svara på... De funderar en del över sin farmor. Hon gick bort i cancer när sonen var tre, samma år som dottern föddes men innan jag blivit gravid. De sörjer att de inte minns henne respektive inte har träffat henne, det märks lite då och då. Dottern frågade vidare om hon också kunde dö, och det sa jag ju att hon kunde, men att jag hoppades att hon skulle vara en gammal tant då. Ja, i alla fall skulle hon vara vuxen, det tyckte hon var självklart. Ingen dödsångest där inte! Nästa fråga från henne var : "Mamma, vad är två plus två?" Hihi! Tvära kast minsann, och värre blev det när sonen berättade en halvfräck historia han hört i skolan. Ungar är för härliga! De kan verkligen konsten att byta samtalsämne.

Själv blir jag lätt vemodig över döden. Såg en bild på internet på Patrick Swayze, där han såg så ung och vacker ut. Förmodligen var det inte alls så han såg ut när han dog, de flesta som dör i cancer är ju ganska tärda. Men det känns ändå alltid vemodigt att se en bild på en ung människa och veta att han eller hon nu är död. Önskar ibland att jag kunde göra lika tvära kast i tanken som mina barn!

Trött...

Idag är en trött dag... Jag tar en medicin på måndagkvällen som i princip "förstör" nästa dag. Jag blir trött, mår illa... Det är inte särskilt roligt att behöva ta sådan medicin, men jag försöker trösta mig med allt gott den har med sig. Utan mina antiinflammatoriska mediciner drabbas jag med ojämna mellanrum av inflammationer, framför allt i knäna. Lederna blir svullna och ömma, och jag får svårt att använda dem. Jag var som sämst när min dotter var omkring året gammal, och jag minns ett tillfälle när hon satt på golvet och var ledsen. Ingen annan fanns i närheten just då, men jag kunde inte gå och lyfta upp henne utan fick mer eller mindre hasa fram och sätta mig bredvid henne på golvet och försöka trösta bäst det gick utan att kunna lyfta henne. Hon tittade så förebrående på mig, som att jag inte förstod att hon var ledsen, eller bara struntade i henne. Just att inte kunna vara med mina barn på det sätt jag vill har alltid varit det jobbigaste med min sjukdom. Tack och lov så har jag blivit bättre i kroppen under mina två graviditeter, så att jag kunnat bära omkring på dem när de var spädbarn utan problem.

Annars tycker jag att det är jobbigt att vara sjuk de gånger då det inte syns utanpå. Ett svullet knä är lätt att få förståelse för, men när inflammationer i kroppen eller biverkningar av mediciner gör en så trött att det är en pärs att ta sig uppför trappan, så är ju inte det något som syns. Det kanske inte är så, men det känns som om folk inte skulle tro mig riktigt då. Att jag bara är slö eller hittar på. Det kan vara svårt att känna att man duger när man är sjuk, så det kanske är lite dåligt självförtroende som gör att känns som att de inte tror mig riktigt. Det är ju inte så att jag vill att folk ska tycka synd om mig hela tiden. Det är bara jobbigt. Men jag önskar att de förstod hur det är och hur det känns att ha just min sjukdom... Så att jag slapp känna mig tvungen att förklara mig hela tiden.

Just nu känns det annars rätt bra i kroppen. Fick kortisonsprutor i båda knäna för ett par veckor sedan, och det brukar göra susen. De sög också ut 28 ml överflödig ledvätska i varje knä... Men jag tycker ändå att jag är ganska lyckligt lottad. Det finns så många andra som lider så mycket mer än jag gör. Jag har sällan värk, och med hjälp av medicinering kan jag göra det mesta jag vill. Det är något att vara tacksam för!!! Även om medicinen gör mig trött på tisdagar...

Avsked

Livet är fyllt av avsked, ändå är det alltid så svårt! Ikväll har vi varit på avskedsfest för min syster med familj, som snart reser till hennes makes hemland i ett helt år. Ett år är lång tid, särskilt som de har små barn. Vi kommer missa mycket i deras uppväxt... Just nu känns det väldigt tungt. Dessutom glömde jag att ta en massa kort på krabaterna ikväll, vilket jag hade tänkt göra. *Suck!*

Försöker se det positivt, att de små får lära känna sin andra halva av släkten osv... men det känns inte bättre för det! Trodde inte att jag skulle bli så ledsen, för jag är inte en person som brukar känna så mycket saknad på det sättet. Men ikväll när jag snosade en liten i nacken och tänkte att nästa gång vi ses är den lille ett år äldre, då kändes det väldigt sorgligt...

Höstpyssel

Färgerna ute har varit helt ljuvliga den här hösten. Inspirerande, rent av... Så jag fick lust att göra mig en dörrkrans. Blev helt ok för att vara första gången tycker jag. Det är extra roligt att göra sånt här, när man kan hämta allt material i sin egen trädgård... Det gillar jag!

Sonen blev också inspirerad, men en krans var nog i tuffaste laget. Istället gjorde han detta fina. På kvällen åt vi tacos och åt i skenet av dessa ljus - hur mysigt som helst!

Trafikvett på schemat

Tidigare ikväll var jag ledare för en grupp nioåriga scouter. Det är alltid lika spännande. Ibland får vi massor gjort, och ibland far de omkring som yra hönor utan att tyckas höra ett ord jag säger. Ikväll gick det ganska bra. Vi pratade trafikvett. De fick svara på trafikfrågor genom att ställa sig vid "ja-trädet" eller "nej-trädet" beroende på vilket svar de trodde var det rätta. Min käre make har lärt mig att man minns bättre om man lär med hela kroppen. Och de tyckte det var kul. Dessutom fanns det priser - tomat, morot eller äpple. Vinnarna fick välja först. De verkade nöjda, trots att priserna lite missvisande legat gömda i en kakburk.

Dessutom gjorde vi ett reflextest. Fyra av oss gick till andra änden av en fotbollsplan som ligger intill vår scoutplats. En hade reflexväst, en hade en vanlig reflex i snöre, en hade bara en ljus jacka utan reflexer, och en var mörkt klädd. Sedan fick de andra lysa med ficklampa på oss medan vi gick mot dem, och säga till när de såg oss. Det var skillnad, kan jag säga! Reflexvästen såg de med en gång, medan han med mörka kläder bara var några meter bort när de såg honom. Säger ganska mycket!

Även andakten, eller bibelstunden, gick bra. Det är inte alltid. De är så rastlösa, de små liven. Men vi satt och pratade tillsammans en stund, och det kändes riktigt givande. Jag läste ur pocket-bibeln om när Jesus kallade Matteus, när han talade med Nikodemus om natten, och om kvinnan vid brunnen. De fick ge förslag på likheter: att Jesus pratade med dem, att han brydde sig trots att de gjort dumheter, att de bjöd in sina vänner. Sedan pratade vi då om hur det kan se ut i våra liv, hur Gud ser på oss på samma sätt. Han har alltid tid med oss, och vårt värde ligger inte i vad vi gör. Dessutom kan vi förändra livet för andra genom att bry oss som han gjorde. Ibland krävs så lite för att förändra en människas liv. Att försöka uppmuntra en stökig klasskompis i lågstadiet kan vara den vändning han eller hon behöver. En medmänniska som bryr sig på riktigt kan göra enorm skillnad.

Kvinnliga föreståndare?

Diskussionernas vågor lär gå höga ett tag framöver. Ulf Ekman har uttalat sig om sin syn på kvinnliga föreståndare i församlingar. Han menar att Bibeln inte ger något stöd för kvinnliga föreståndare, utan tvärtom alltid utgår ifrån denna post som manlig. Och det bör man ta hänsyn till, menar han. Pingst är nu i uppror. Pelle Hörnmark har sagt att för honom är det ingen jämställdhetsfråga, utan i och med Jesus försvann den skillnad mellan könen som uppstod vid syndafallet.

Det här oroar mig lite. Jag håller med Ulf Ekman om att det här är en bibeltolkningsfråga. Hur kan man inom pingst ta så lätt på det här? När det gäller homosexualitet är man jättehård på att följa Bibeln, och menar att det inte alls går att tolka den efter den tid man lever i. Och nu känns det som man gör precis tvärtom. Kan man bara bortse från det som står skrivet? Visserligen säger Paulus att nu är ingen längre man, kvinna, jude eller grek. Tidigare gränser är utsuddade. Men orden om föreståndaren står ju också i NT... Ett argument kan ju vara att författaren helt enkelt använde maskulin form (han) om föreståndaren, därför att det var enklare än att hela tiden skriva "han eller hon". Kanske är det så enkelt. Men vem av oss kan avgöra det, så här tvåtusen år i efterhand? Vi bör nog ta mer hänsyn än så till det som står skrivet.

Ulf Ekman menar inte att kvinnor inte kan ha ledarroller, predika eller profetera. Tvärtom. Så står det också i Bibeln om profeterande kvinnor. Har en känsla av att det är feministnerven som kommer i kläm. Unga kvinnor behöver kvinnliga förebilder, menar pingst. Det kan man väl ha utan att de är föreståndare!? Nej, vi bör nog vara väldigt försiktiga med att förklara varför Bibelns författare menar något annat än det som man kan läsa. Det tror jag är klokt i längden. Det blir farligt om det blir för godtyckligt vad man ska ta bokstavligt och inte, vad som är tidsberoende och inte. Vem är människa nog att avgöra det?

Sen höstskörd

Ikväll har jag roat mig. Jag har hämtat in all potatis, rödbetor, morötter och lök som blivit kvar i vårt trädgårdsland, så att det inte skulle bli förstört av kylan. Nu har jag tvättat bort all jord och fixat och grejat. Gjorde en inläggning på mina gula rödbetor, trots att timmen är sen. Kanske ångrar mig imorgon, men just nu känns det bra att ha det gjort. Man mår så bra av att arbeta med jorden. Lycka är det, att gå ut och hämta råvaror som man själv har odlat.

Alla dessa beslut...

Sitter här vid datorn och försöker hitta några kurser att läsa nästa termin. Trivs så bra med att plugga på distans att jag gärna hade fortsatt med det. Problemet är att det inte finns några kurser på distans som intresserar mig. Och eftersom det är långt till närmaste universitet med teologikurser så blir det lite besvärligt att läsa på campus. Och som vanligt är jag ute i sista minuten, så det finns inte mycket tid att fundera över vad jag vill. Fast jag vet vad jag vill. Jag vill läsa bibelvetenskap med hebreiska och grekiska, eller kristen historia, typ kyrkofäderna. Men det är svårt att hitta kurser som funkar. Panik!!!

Har inte fått så mycket gjort idag, annars... Förutom en väldigt smaskig lunch! Vi ska försöka dela på matlagningen lite mer, maken och jag. Han är lite för snäll och skämmer bort mig, vilket resulterat i att jag blivit allt bekvämare. Det är inte bra! Så jag har bestämt mig för att komma igång lite mer, nu när knäna är bra igen efter den senaste inflammationen. Det tror jag att vi alla kommer att må bättre av. Det måste vara jobbigt för maken när jag är dålig i lederna och allt i hemmet vilar på honom. Men som sagt, nu ska jag inte falla tillbaka i mina gamla hjulspår i första taget.

Var på spa-kväll igår - det var mysigt! Vi fick testa en massa hudvårdsprodukter och ha fotbad tillsammans hemma hos en väninna. Skönt med lite vardagslyx. Och mjuka och lena blev vi också! Tror att det är extra viktigt att göra roliga och mysiga saker på hösten, då man gärna blir lite deppig annars. Det är vad jag tänker gå in för i höst, åtminstone. Apropå roligt, så ser jag fram emot mitt nästa stickprojekt. Har precis stickat färdigt en kofta till en systerson, så nu är jag fri att påbörja något nytt. Jippi! (När jag nu ska hinna...)

Premiär!

Se där ja, då var det dags för en debut i bloggvärlden. Ännu en bloggare i mängden... Jag har frågat mig själv vad jag skulle kunna bidra med om jag började blogga. Och jag har kommit fram till att det kan vara mycket värt bara att få sätta sitt liv på pränt. Tänka igenom vad som hänt, och vad jag vill göra framöver. Om jag sedan skulle kunna inspirera någon annan till något bra, så är det bara bra!

Det är väl inte för inte som tankar om livet och framtiden kommer just nu. Den 15 oktober ska jag ha sökt kurser för nästa termin om jag vill fortsätta plugga. Och det vill jag ju. Nackdelen med att läsa fristående kurser, som jag gör, är att man varje termin måste fundera över vad man egentligen vill. Vilka kurser vill jag läsa egentligen, och varför? Ska det leda till något? Extra "ödesdigert" känns det nu, när jag bara kan få studiemedel för en hel termin till. Sen måste jag få pengar från något annat. Och då blir det läskigt. För vem vill anställa en förläst reumatiker utan körkort? Det är då jag börjar fundera på vad jag gjort och vad jag ska göra. Kanske kan bloggandet bli ett sätt att upptäcka vad jag kan och vill. Eller åtminstone får vara en del i den processen. Jag hoppas det. Nu vill jag sträcka på mig och vara den jag är!