Har klarat mig igenom den här dagen, trots att jag varit så trött. Har till och med orkat/tagit mig tid med ungarna bättre än vanligt. Har läst en hel hög böcker för dottern och letat legobitar åt sonen... Har lagt in ännu lite mera squash tillsammans med dottern också. Gjorde en första laddning för ett par dagar sedan, och det var så gott att vi gjorde lite till. Hon tycker om att lägga i grönsakerna i burkarna innan vi häller över lagen. Jätteredig var hon!
Har fixat lite med barnens tofflor som jag stickat respektive virkat. Har gjort halkskydd i form av prickar med flytande latex på undersidan. Nu ska de bara namnas, så kan de tas med till skola och dagis imorgon. Tog lite tid att få det gjort... Saker blir gärna liggande när det roligaste är gjort...
Sonen satt tydligen i djupa tankar vid middagen, för plötsligt frågade han om jag kan dö av min sjukdom. Nej, det tror jag inte, sa jag. Då undrade han om jag kunde dö om jag fick flera stycken andra sjukdomar som man kan dö av? Jo, det kan jag ju. Alla kommer ju dö en dag. Han funderade vidare över varför Gud inte hjälper alla som blir sjuka och dör för tidigt. Svårt att svara på... De funderar en del över sin farmor. Hon gick bort i cancer när sonen var tre, samma år som dottern föddes men innan jag blivit gravid. De sörjer att de inte minns henne respektive inte har träffat henne, det märks lite då och då. Dottern frågade vidare om hon också kunde dö, och det sa jag ju att hon kunde, men att jag hoppades att hon skulle vara en gammal tant då. Ja, i alla fall skulle hon vara vuxen, det tyckte hon var självklart. Ingen dödsångest där inte! Nästa fråga från henne var : "Mamma, vad är två plus två?" Hihi! Tvära kast minsann, och värre blev det när sonen berättade en halvfräck historia han hört i skolan. Ungar är för härliga! De kan verkligen konsten att byta samtalsämne.
Själv blir jag lätt vemodig över döden. Såg en bild på internet på Patrick Swayze, där han såg så ung och vacker ut. Förmodligen var det inte alls så han såg ut när han dog, de flesta som dör i cancer är ju ganska tärda. Men det känns ändå alltid vemodigt att se en bild på en ung människa och veta att han eller hon nu är död. Önskar ibland att jag kunde göra lika tvära kast i tanken som mina barn!
No comments:
Post a Comment