Aching for creativity

I sometimes  wish that I was more creative. Or more talented. At least better at design. At times I long desperately for inspiration for something really beautiful, something that isso me and that I have designed. Unfortunately, I am really terrible at picturing things in my mind. The imagined object is really blurred and I have no idea gow to make it. But it almost aches, this craving for creativity. 

I love flowers. And I love making afghans. I want to get this brilliant idea of a flowery afghan that is all my design. And really pretty too. 

I got this idea that I could try c2c (corner to corner) crochet and make something pretty. I was all fired up, but forced myself to at least try the technique once before I got carried away. Well, it wasn't hard, and quite fun to make. But oh my, all those ends to fasten!

This is what I made. A simple flower, 4 colours and 10×10 pixels. And I got 14 ends to fasten. 14!!! I usually crochet over the ends as often as it's possible, since I hate weaving in those ends. And I can only imagine how many ends there would be on a big afghan. So I guess my mind will go on searching for the ultimate design idea. And the rest of me kind of longs for this mood to shift.

Happy Easter!

How are you all doing? I'm having a quiet moment right now, so I thought I would say hi. This Easter is not a very quiet one, since my parents and my two youngest are here with us. But right now they are on a trip, so my family is chilling.

I spoiled myself with some fresh flowers this weekend. I don't do that very often, so I am really enjoying them. And do you notice the sparkling tea light holder next to them? My mum made it for me. I think it's so cute. A good thing domebody is crafting when I'm not. I know I don't have to, it simply feels strange that I don't. And I think I have figured out why. Crafting or needleworking was never a way to relax for me. It was work. Something that kept me busy, made me feel that I achieved something, and also a very intense moment when inspiration hit me. Now when days are full(er) with work and housetending, I'm too tired to be inspired. 

Life takes it turns, and I'm sure I will find new ways for my creativity to work. Actually, today I felt rested enough to maybe pick something up. Maybe. :)

A blogger with habits

I have really been struggling with my blogging lately. Not that it is hard to do, and I honestly want to keep blogging. I believe that my problem is that I have new habits.

I don't know about you, but I am so stuck on old habits. When I was younger and went on the school bus every day, I had my favourite seat where you would find me every day. On McDonald's, I always order the same thing. Things like that. And when something stops me from keeping to my habits, I might be confused or upset, not having a plan B. And here lies my problem. I didn't have a plan B for blogging. Before I started working, I would sit in my armchair every evening, with my hooks or needles. And the next morning I would take pictures of whatever I made and maybe blog about it. Almost always about lunch time.

 And now? Well, I am usually at home two days a week. So I could blog then. But... I was too tired or not in the mood to spend last night in the armchair, working on something. So no blogging. Sometimes I do sit down, however, and make something I want to write about. But then There is no time to blog... Of course I know that I don't always need to have something to show. I have to get used to that... But a picture is always nice, right?

Alright, this is one of those things I've been meaning to blog about. My latest achievment in tatting. An E (for Elsa, my girl) and a bookmark I found too flippy to continue on. Both were made weeks ago... :)

Well, I hope I will find new habits. You just have to be patient with me for a while. :) I would like to say that I will talk to you soon, but I really have no idea... So, we'll meet when we meet!

Do it myself?

I have been hunting for new clothes this week. I was given some money on birthday, and thought I needed a few new things in my wardrobe. Some of my old things are literally falling apart, and some days I find it very hard to decide what to wear for work. I didn't find much, since I have almost forgot how to shop for myself. :) I haven't given up shopping, but today I thought I could glance at that pattern for a tunic that I printed a long time ago. I realized the fabric I wanted was too small for that pattern. :( Maybe I'll make something shorter, maybe I will dig through my stash to find something else. Or maybe I will tuck it all away and forget all about it for a few more years. To tired today anyway.

 I would really like to make clothes for myself. But I don't know if I'm good enough. Too sloppy, probably. Or I would choose ugly fabric, that I never would wear, simply because I happened to have enough of that fabric lying around. But I really wanted to sew that tunic. In brown linen, with some pretty embroidery. Ah well, maybe another time.

Oh, I almost forgot! Again... *embarrassed* I was meaning to thank all of you who have encouraged me to go on blogging. I will, and now when it is a little simpler (and that some obviously are reading it!) it is much more fun again. I keep getting new followers, but I honestly didn't think that any of you were actually coming back on a (more or less) regular basis. Sorry about that! I must admit that I haven't visited you all yet. I did, in the beginning. Then I kind of lost track of who was new and who wasn't. I should take the time one of those tired days to walk around and get to know you all better. No promises that it will happen soon, but I would really like to know who you are, each and every one of you And thanks again, for your sweet comments!

A few thoughts

No pictures today, I'm afraid, just me and my thoughts. Hope you're fine with that.

I've been thinking a lot about this blog lately. I haven't been updating a lot lately, and it has a million reasons I guess. But the most obvious reason is that this has turned into a knit and crochet blog, and I don't knit and crochet that much anymore. Not that I don't want to, I am simply busy or too tired to get on with it. I don't work that much, but it makes me tired. And my spare time goes to tending to my family and the house. So I don't have much to show or talk about here, really. I've even thought about closing this down. But I don't really want to. So either you will see less of me around here, or I could go back to blogging about anything that comes across my mind. Or a mix of both. I know some of you will be fine with that, but I also think that a lot of (all of?) my newer followers are here mainly because of my African Flower Bag, hoping for more of the kind. Maybe some day, but I don't want to get your hopes up.

Another thing that I have been thinking about is... are you really reading what I write? I don't get a lot of comments, and I know that some friends and relatives are giving up because of me writing in English. If you are reading, please let me know! I get a feeling most people in the statistics simply browse by in search for nice patterns, not staying or reading much.

Anyway, I have been searching for patterns today. My mum was kind enough to buy me seven lovely skeins of yarn on a trip to a local yarn store. And I would love to make myself a cardigan, or something like that. But as always, it's hard to find a pattern that I like since most of them require soooo much yarn. But I think I have find a few alternatives now. I'll let you know.

Now, I have some laundry to take care of, a pair of fingerless gloves to finish and a shawl. to enlarge. It's made in lovers knots, so it will be dead simple to just pick up where I stopped and make it larger. Hopefully I'll remember to bring the hooks and the extra yarn upstairs this time. Too lazy (and somewhat tired) to hit the stairs again, once I'm up there and in the mood for some crochet.

See you later!

Oh I get by...

... with a little help from my friends.
I have been crocheting like a mad lately, but I couldn't tell you since it was all part of a surprise.
Some friends of ours have had a tough time, not lately but for years. Their oldest daughter isn't well, and it has been hard for the entire family. Now, also her little sister have a lot of problems with her health. Any parent knows how it wears you down when your kid is in pain or not feeling well. And this has been going on for years...
This family was going abroad for a week (last week), and an aunt to the kids wanted to surprise them by giving them a home make-over while they were away. Her husband had promised to paint two bedrooms for them, but she thougt that if we all came together we could do so much more. So we did!
All the bedrooms got new wallpapers, two new floors were put in, a bathroom painted, a fence built, the garden was tended to, and the entire house tidied up. Things that needed to be done, but that the family were too tired to do. Friends and family helped with what they could. Time, things or money. Well, so much could be said about this project, starting out as a "please help me clean my sister's home" and becoming a real makeover. If we all come together and do what we can, great things can be accomplished!
Well, I think you can guess what I did... :) I made flower garlands for the baby sister's room with jungle theme, a soccer cushion for the brother and an african flower cushion for the older sister. And labels for baskets in their kitchen, sewed in place with metal buttons. :) And a few other things. And helped out with some broken blinders (you know, in the windows... to keep the sun out... is it the right word?)
Was the family surprised? Yes they were! And very, very happy! :)
Take this story as an example, that we can do so much for someone if we come together and give what we have. It's a blessing to be able to put a smile in somebody's face! And it doesn't even have to be a big thing that you do! :)

Steph Macleod

I was meaning to tell you about my two last trips this summer, but then I started listening to some music from this summer, and feel I have to share it with you. My husband worked at a music festival earlier this summer, with a lot of different artists performing. I would have missed out on this guy if they hadn't interviewed him on the stage where my husband was working. He told the story of his life as an ordinary guy, ending up on the streets. Homeless and addicted to drugs. Trying to deal with his problems he started writing music, found his way to a Christian rehab where he found both help and a faith. And a guitar. He performed "Amazing grace" in such a way I just knew I had to attend his concert. I did, and it was the strongest musical experience I have ever had. If you ever get the chance, go listen to Steph Macleod!

Let it snow!

"April, April, doesn't know what it wants. It rains and snows, it freezes and thaws, April, April doesn't know what it wants."

A translation of a little song we used to sing in preschool when I was six. And it's been so true for this last week. Sunshine and birdsong, wind and snow, warmth and ice... I've been feeling it in my body, and I know I'm not the only one. I can tell when the snow is coming in most cases, and I can tell if the sky is heavy and gray before I look out through the window. I know, I know... I really should stop talking about pain in every post, but you see that's pretty much all that is going on in my life right now. Some days are better, I was able to get out and cut some old branches from one of my black currant bushes one day, and even do some house cleaning another day. But then there are days when it hurts whatever I try to do. I don't even think about sewing or crocheting these days, since it feels like I could never ever use my arms again. :) OK, maybe not that much pain, but it's exhausting to be soooo tired and a little aching all the time. It doesn't have to hurt much, if it hurts all the time.

I spend most of my time on the bed or on the couch, if you were wondering. Cuddling with my stripy crochet pillow under a lovely, warm blanket in granny squares from my husband's home, looking out through the window so long that the spring light blinds me and I have to feel my way around when I have to do something in the house. :) Maybe not quite, but almost. I love watching the birds out in the trees, and see the branches moving in the wind. And I love when the sun shines on my little plants. I try to focus on the good things, enduring this tired body of mine for a while. Just accepting the pain and not thinking about it too much.

My boy sold seeds this spring, which arrived in the mail the other day. Lots of lovely little bags full of flower seeds and vegetables-to-be. I long to get out in the garden and start growing them. But it'll have to wait. Hopefully the weather will settle soon, and hopefully I'll get better too when it does. I now there will be better days. There always are. Only, today isn't one of them. They say snow is coming, and I believe it! So let it snow, I say, so all of us rheumatic weather sensitive people can move around as we would like to again! Please!?

A matter of focus

It's not Christmas time now, as you are all very well aware of, but I simply have to show you these tapestries. Aren't they gorgeous? They are home woven and just fascinating to look at. Can you see what they look like?

Santa Claus and his wife, Lucia and her maids and star boys. I love them!

The one to the right is fascinating enough, but the one to the left has a little twist. Can you see? One in each row is different from the others. Some are harder to find than others. My ten-year-old was amazed that this could be done! :) I almost long for Christmas so that I get to put these on my wall somewhere. We brought them home from my husband's parental home today. I have more to show you some other day...

I've been thinking a lot the past few days. And this tapestry sort of put an image to my thoughts. I have mentioned to you that my hands are feeling weird. My wrists hurt, especially when I'm holding on to something (like a piece of crochet I'm working on), and my arms feel very tired. I can't even brush my teeth without taking a little break. Nothing strange really, since I have this unidentified rheumatic condition... But it's been hard for me. I want to use my hands. I've been so happy and grateful that I've been able to crochet and knit without pain or anything. I've almost built my world around it. And now I can't. Hopefully just temporarily, but still. I really should avoid it, since my wrists really don't appreciate it. And it makes me sad. And scared. What if I never will be able to do this the same way again?

I hate being cranky about my body. I want to stay positive. Sometimes it's easy, and sometimes it's so hard to avoid looking at the negative and focus on the positive things in your life. Like in this tapestry. Some of the different figures are hard to find, like the blond star boy (the guys in white, with cone hats). Some really stand out, like the Lucia with brown hair. Some of you might have seen her already in the first picture. It's really hard to try and focus on something else but her, right? Like sometimes it's hard to focus on the many positive things, and avoid looking at that one negative thing. Do you get it?

I know people, who shout "It's so unfair!" as soon as someone is hurt or ill. And I guess they're right. Life isn't fair. Some people have long, happy lives. Some have short, painful or really unhappy lives. And I do know this - my life is unfair. But not because of the pain, the immobility from time to time. No, it's unfair because I have so much. I'm so happy! I have a wonderful, loving and understanding husband, adorable, healthy kids, a big house, so many things I hardly know where to put it all, I always have something to eat, I have friends... do you want me to continue? Yes, it feels hard that I can't crochet or knit right now, it's meant so much to me to be able to do something, to make something concrete, even on a painful or immobile day. Now I can't, but there's still so much I can do! I can write (at least for a while), I can do paper crafts, I can play games with my kids, I have so many books waiting for me to read them. I really need to look at all the other figures, and avoid that brunette that wants to steal all my attention. I want to stay positive and appreciative of all I can and all I have!

I don't know if this makes sense to you at all. I always use too many words when I'm want to explain something... :) I'm just trying to say, that life brings bad stuff to all of us. Our time here is limited, and we honestly do not have any guarantees that we will have long, happy lives. But I do firmly believe that we will be happier if we try to focus on the good things life has brought us. Appreciate it, life is a gift! And all the happy moments too!

Loose ends

 Haven't done much today. Done some laundry. Sat down on the bed to weave in some loose ends on some crochet I've made.

They're part of a plan, a plan to get some color on my window sills without spending a fortune on plants with bright flowers, that will just last a few days and then die on me. They always do. My plan is to make bright pots instead, and fill them with green plants of that kind that don't usually die on me. And not to spend a fortune, since I'm planning to let my already existing plants become parents. I'll get back to that.

 I was planning to get some felt and some pots out and be creative, but my back was so sour after weaving in those ends that I had to take it easy for a while. Thought about this body of mine, it's lacking some in strength, endurance and health, that's for sure. Which sometimes limits my life. That's why I don't work. That's why I don't get as much done as I would like to sometimes. Don't get me wrong here, I don't want to complain and I don't want anybody to pity me. I'm doing OK most of the time, and I do have a good life. It's just that I sometimes feel that I want more of life, that I want to make a difference. Even the slightest difference.

So I grabbed my notebook and started to think. (I didn't have fun, colored pens at hand, so I compensated that by writing fun, ornate letters.:) Worked just as well!) What matters in life? What kind of difference can I make with what I have at hand right now, like my crafting? In general and specifically? I don't know if I had any new thoughts, but it felt good to spell it out and to see that I can actually make something good with this. No big changes, just being a little bit more aware of what I do and why, and maybe a little change in focus. Being more positive for instance. More encouraging. Trying to inspire more, and encourage others to be more creative. Maybe teach someone how to be creative. I know it brings me a lot of joy, and I want to share that feeling with others, who might think they can't. Be creative, I mean. To take what you have and make something of it.

Well, I had some good thoughts, and I guess only time will show if they will make a difference. I hope it will shine through, both here on the web and in real life. I started this blog as a tool to find out what I'm good at, what I like to do and what I want in life. Now that I've found a hobby that I really love, and become more creative than I thought I ever could be, I want to use it in the best way I can. And it actually feels a little like weaving in another loose end... :)

Fun pens and plans

Hi there! Trying to create a new trend here. A I'll-post-more-often trend. I felt some inspiration and enthusiasm coming over me when the new year started. Maybe I just got tired out by making a lot of things for others, and not so much for me. And I had some projects who didn't turn out as I hoped, which probably pulled me down too. Not that I don't like making things for others, it's just that I've realized something. I've realized that I'm not very Swedish. At least not when it comes to preferences of color and how many flowers you can put into a project. :)

I have spent the two last days updating my Ravelry projects. Both with new projects and the really old ones, the ones I made before I even became a ravelrer. And I realized that I have projects with a very varying color scheme. The things I make when I get to just play around are colorful, preferably red or pink. Or any bright color I have at hand.

Things I make for others are a bit less colorful and stricter, and I think I simply get a little bored, not working with colors that I love. And I guess it puts me down a bit, that people rarely want to bring home the things I've already made, but rather want me to make the same thing but in different colors. I think my Purple and pink african flower bag is a great example here, it's soooo popular on both Ravelry and Flickr. But when I put it up for sale here in Sweden, nobody wants to buy it. Too pink for most people...

Don't get me wrong here, I like to be able to make things for others. Maybe I just have to make sure to get some time to make things that I love. I don't want to be forced to work with colors I don't like, but it's not fun when nobody wants my stuff either. Guess it's just a matter of finding the right audience, and maybe that's something I should start working on this year. Sometimes I play with the thought of getting my own place on Etsy, but so far it's just a thought.

I have also thought about my page on Facebook, and what to make of it. I hoped for more feedback, addressing only those of my friends who care about my crafting. That I would be happier to post my projects when they don't "disturb" those not interested. But I was mistaken. I get almost no feedback at all now. And not very many of my friends have liked the page, so now they don't get to see what I'm doing. Last night I thought I would make up a plan, sketch on what I really want with that page, and how to get there. But I was tired and didn't want to go downstairs to get paper and some fun pens. And who can sketch on plans without fun pens (as in colorful), I ask you? Well not me! Once in university, a guy in my class could tell a certain bag wasn't mine, because of the lack of pens in all colors, that he knew would stick out of my bag... :)

Oh, did you notice another one of my plans? One I didn't need fun pens and paper for. Not even a list. (I love making lists!) I have decided to try to show more of my true self here in the blog. And for that, I need smileys! Sometimes my posts sound more serious than they are, simply because you can't hear the irony in my voice or see the smile on my face. I had chosen not to use smileys before, to keep my text... I don't know what really? Clean? Maybe I've taken too many university classes, and now I think I have to keep that "standard" in everything I write? Haha!

By the way, when I mentioned my unability to make up plans without my pens for my husband last night, he laughed and said I should have a blog for that kind of statements too. It would be fun to read, he said. So I guess that shows that I've been way too serious here, and that you all have missed out on a big part of me. The crazy and lazy part! ;) So now you have something to look forward too, you lucky people!

Well, this is becoming a novel shortly, so I think I rather stop writing. Take care, and see you all soon! And that's a promise this time!

What a waste!

 I've heard about a married couple here in Sweden who doesn't want a garbage can. Simply because they rarely throw something away. As I remember it, their total waste during an entire year was easily fitted into one little plastic bag. What they did with the rest of their stuff`? Well, they composted and recycled what they could, and fixed what was broken. I wish I was more like that. We would have a much cleaner and prettier environment if we all did like them!

Well, at least I have made a small contribution. Can you see what this is? It's the broken upper part of a shoehorn. The part that has a hole that makes it possible to hang it somewhere, and thus keep track of it. But ours is broken. And hard to find, since we have nowhere to put it! Besides, it has some really sharp edges up there too. I was just about ready to throw it away to get a new one, but then the crochet-part of my brain started ticking. Maybe it could be fixed...

And of course it could! Maybe not the most stylish crochet you ever saw, but it's certainly doing its job! I had to glue it to the shoehorn to keep it from sliding off, but you see no sharp edges and now I can hang it. Yay! And it is prettier now than when it was unbroken. At least I think so. And it works as a soft handle too. Perfect!

See! Now we will always find it. And my husband will hopefully stop putting it in my wellington boot 'cause that's where he found it... We played that game for a while. Someone thought my boot was the perfect place for it, I slightly disagreed since I used my boots almost every day and it got a bit annoying to always find the shoehorn there. So I put it leaning on the shoe rack, then someone used it and put it back in my boot "where it should be". Annoying! 

Well, maybe not a huge contribution to the environment, but we take one step at a time, don't we? And it got me thinking twice about throwing things away that actually can be fixed.

Allt och ingenting

Nu har jag äntligen kommit igång med makens halsduk. Lång och smal vill han ha den, och utan för mycket stretch. Därför stickar jag den i mosstickning. Mjuk och skön blir den, det här garnet är verkligen mysigt.

Försöker sticka lite varje kväll, men nu blev det inte många varv. Är lite trött ikväll, men jag vet inte om det är värt att lägga sig för tidigt. Vaknar väl bara inatt då. Särskilt som jag sover lite konstigt av de nya värktabletterna. Och drömmer ännu konstigare! Ska bli spännande att se vad jag väver ihop i drömmarnas land inatt, nu när jag precis varit på bio och fått en massa intryck. Jag och sonen gick och såg senaste filmen om Narnia, i 3D och allt. Älskar dessa filmer! C S Lewis är verkligen en av mina favoritförfattare. Både fantasifull och väldigt lärd. Och djup! Det gillar jag. Det är nästan så att jag blir sugen på att läsa något av honom. Tror inte att jag har läst en enda bok sen jag slutade studera... Det var så mycket att läsa då, så jag blev alldeles mätt. Jag som egentligen är en riktig bokälskare. Så det kan bli!

Nu har alla i huset gått och lagt sig. Det är så lugnt och tyst. Det är mysigt att ha jullov med barnen, men det ska faktiskt bli lite skönt när skolan drar igång igen. Så att jag kan få lite tid för mig själv. Trivs inte riktigt med att aldrig kunna dra mig undan och bara vara. Hur mycket tid jag nu kommer att få över. Jag har fått lite tillfälligt jobb i början av vårterminen. En bekant på högskolan ska anlita mig till att skriva in svar från en enkät i ett dataprogram. Dessutom kommer jag någon gång under våren börja läsa nytestamentlig grekiska (igen). Maken arbetar på ett studieförbund, och har fått kontakt med en man inom grekisk-ortodoxa kyrkan (om jag inte minns fel, vilket är mycket möjligt). Så de ska starta en kurs i grekiska på distans som jag tänkte hoppa på. Det blev ju inte så mycket med mina högskolestudier i grekiska, eftersom alla andra kurser tog för mycket tid. Jag var väldigt trött av studierna det sista, men nu ska det bli roligt igen. Älskar ju att studera språk!

Och katten tycks ju dela min entusiasm över biblisk hebreiska...

Veronica

Igår såg jag ett så inpsirerande tv-program på tv4 fakta - På liv och död. Det är en amerikansk dokumentärserie i sjukhusmiljö från 2002. Just detta program handlade delvis om Veronica, en kvinna med cancer. Hon hade någon form av skelettcancer sedan minst fyra år, och man hittade nya tumörer i hennes kropp ungefär varannan månad. Hon hade fått operera bort allt brosk i näsan och amputera ena benet.

Ändå var hon hela tiden på så gott humör. Alltid med ett leende på läpparna. Istället för att bli deprimerad över vad livet gett henne valde hon att se det positiva i livet. Hon var tacksam över alla underbara människor hon fick möta på sjukhuset, och alla möjligheter att växa och utvecklas som människa. Hon tyckte själv att hon hade ett underbart liv! Och så sitter jag här hemma och gnäller för att jag är förkyld...

Jag tror att vi har mycket att lära av varandra, och jag lärde mig verkligen något av Veronica. Att se det positiva i tillvaron och vara tacksam för allt. Det gynnar oss själva i längden. Hon hade kunnat välja att bli bitter och besviken över allt elände som drabbade henne, men vad hade det hjälpt? Istället spred hon glädje och gladdes över det vackra i livet. Uppriktigt. Sådana människor imponerar på mig! Och får mig att vilja ta efter och bli likadan.

Något som särskilt tog tag i mig var när hon under en jobbig period sa: "There will be brighter days." (= det kommer att komma ljusare dagar). Det är ju så sant. I våra ögon hade hon kanske ingen ljus framtid, eftersom hennes sjukdom blev värre. Men hon kunde fortfarande se fram emot de ljusare dagarna. Hon var tacksam och glad för dem. Har vi kanske blivit bortskämda med sagans slut: "... och de levde lyckliga i alla sina dagar"? Vem är lycklig alla dagar? Kanske den som även en hemsk dag kan lyfta blicken och se fram emot bättre och ljusare dagar.

Livets stormar

I morse när jag vaknade hade jag så ont, så ont. Blev lite ledsen, som jag alltid blir när jag får ont igen efter att ha mått ganska bra ett tag. Ibland får jag ont för att jag ansträngt kroppen, ibland får jag ont utan synlig anledning. Säger inte detta för att någon ska tycka synd om mig, för det vill jag inte. Jag har ett bra liv. Men jag kom att tänka på något när jag låg där.


Jag låg kvar i sängen ett tag, det brukar lätta lite efter någon timme. Jag låg och tittade ut genom fönstret, på träden och molnen. Det var tjocka, mörka moln på hela himlen. Precis sånt väder som får min kropp att värka. Men så plötsligt syntes blå himmel igenom en liten glugg, och solen sken igenom. Och det mörka molnet fick en kant av guld. Så vackert!

Jag tänkte på mulet höstväder som får många att längta efter sol och värme. Jag tänkte på det det där som många säger - att vi behöver ha det svårt ibland för att uppskatta det som är bra i livet. Vet inte säkert om det verkligen är så.

Kom att tänka på årstider och väder som växlar. Då slog det mig. Se på växterna ute. De behöver sol och värme, javisst. Men de behöver även regn, det vet vi ju. Utan vatten torkar de ut och slutar växa. De krymper ihop. Pulvriseras till slut. Men den kalla vinden kan de väl inte behöva? Måste det storma och blåsa så? Jo, faktiskt.

På våren sätter jag frön inne i mitt kök. Jag vattnar och ställer krukorna ljust. Det växer. De små groddarna söker sig mot solen och ljuset. De blir allt längre. Men de blir inte stadiga alls. Om jag inte hjälper dem så bryts de lätt. Viker sig under sin egen tyngd. Knäcks av minsta stöt eller vindpust. Varför? För de är inte vana vid motstånd. De har aldrig känt någon vind som skakat om dem.

Jag sådde solrosor direkt i mitt land i våras. Det fanns en tydlig skillnad mellan den solros som började spira där, och de som redan hunnit en bit i köksfönstret. De där inne var långa och smala. Jag fick stötta dem med pinnar. Den som växte ute behövde ingen pinne till stöd. Redan från början var den stadig, med tjock stjälk. Det är den fortfarande. Den har haft över tjugo tunga blommor, och det har blåst starka vindar på den. Men den kan stå stadigt, för redan som liten vande den sig vid vinden. Blåsten fick den att utveckla en stadga som gör att den står pall även för de värsta höststormarna. Hur det gick för dem i fönstret? Vissa gick av, trots att vi försökte få stammen grov genom att blåsa och skaka på dem. Några blev stora, planterades ut och blommade, men de behövde fortfarande stöttning.

Kanske är det så med oss människor också. Att vi behöver utsättas med regn och blåst. För att växa och utvecklas. För att komma till den tidpunkt då vi får slå ut i blom. För att vi ska kunna stå kvar, trots att det stormar omkring oss. Att vi helt enkelt styrks av motgångar.

Självklart behöver även vi solen. En växt som inte får sol, utan bara regn och blåst, kan mycket väl gå under. Den kan ruttna bort. Precis som vi människor inte kan stå ut med bara elände. Vi ruttnar, vi bryts, vi förbittras. Men en blandning av sol och skugga, regn och blåst, det är nog faktiskt vad vi behöver. För att må bra i ett längre perspektiv än bara här och nu.

Min solros har åldrats med värdighet. Den står fortfarande upp. Små fåglar kommer och äter av fröna som utvecklats i de nu vissna blommorna. Må jag också bli som den solrosen. Må vinden ge mig stabilitet, så att jag inte knäcks av stormarna som kommer i mitt liv. Må regnet ge mig styrka att växa, och den näring jag behöver för att bli en bättre människa. Må solen värma mig och få mig att spricka ut i blom, tacksam över värmen. Må mitt liv få en lyckad blandning, så att jag blir allt det jag kan bli, och sedan kan åldras med stolthet över vad jag varit, och har något att ge vidare till andra.

Bara en tanke, en dag som gjorde ont.

Snälla, visa mig respekt

Detta är det första valresultat jag sett diskuteras här på nätet. Förra valet hade jag inte facebook och jag läste inga bloggar. Kanske lät det likadant då? Kanske inte. Men vet ni vad? Det jag läser gör mig ledsen. Ledsen ända in i hjärtat.

Många tycker att det är förskräckligt att SD tagit sig in i riksdagen. Vi är förskräckta över deras invandrarpolitik. De kallas rasister och främlingsfientliga. Det kanske de är, många av dem. Jag vet inte. Men tror ni verkligen att alla som röstat på dem är rasister? Är det verkligen så enkelt? Är det något som blossat upp nu på sistone? Man skulle kunna tro det när man ser alla antirasistiska reaktioner. Men har vi inte alltid hört argumenten om att de som verkligen behöver hjälp fortfarande är kvar i sina länder, att de som invandrar hit inte är de som behöver mest hjälp? Kanske röstade några på SD för att fokusera på den frågan. Den är en av deras frågor. Är man rasist då?

Missförstå mig inte, jag sympatiserar inte med SD. Inte alls. Men vilken rätt har jag att döma dem? Vilken rätt har jag att uttala mig kategoriskt mot alla som röstat på dem? Vilken rätt har jag att se ner på dem? Har inte alla människor lika värde? Även de som röstat på SD... Det skrämmer mig nämligen när människor (oavsett vem) vägrar tala med dem, vägrar lyssna på dem, tror att de kan bete sig hur som helst mot dem. Stör torgmöten, hotar och tar till våld. Vad hjälper väl det? Men den utvecklingen skrämmer mig. Människors hat och brist på respekt skrämmer mig.

Det är inte bara SD som det talas nedvärderande om. Har man röstat på alliansen så är man en egoist som bara tänker med sin egen plånbok och inte bryr sig om de svaga. Så låter det från röd-grönt håll. Är det verkligen så? Att bara röd-gröna vill ha ett samhälle där alla kan få sjukvård och ekonomisk hjälp när det är omöjligt att hitta ett jobb. Jag vet att det inte är så. Vad ger någon rätten att kasta ut sådana anklagelser? Vad vinner vi på att göra varandra ledsna? Vilken moderat kommer att börja rösta rött bara för att en socialdemokrat kallar honom/henne för idiot? Om man tror att man själv är klok nog att förstå vilket parti som är bäst för Sverige, borde man då inte vara klok nog att kunna föra ett samtal med och om oliktänkande utan att vara nedvärderande eller direkt elak?

Vad som än händer i riksdag och regering, så skrämmer det mig mindre än det jag ser omkring mig. För jag ser ingen respekt. Och om du inte respekterar mig så gör du mig illa. Så känner jag. Så gör mig en tjänst, är du snäll. Uttala dig inte illa om andra människor pga deras åsikter. Bemöt istället åsikterna med argument och respekt. Så kanske du vinner över någon till din sida. Eller åtminstone gör det här samhället drägligt att leva i, för alla.

Doptavla

Idag har vi varit på barndop. Det var jättetrevligt från början till slut. Prästen är väldigt trevlig, rak och mysig med barnen. Den lilla bebisen är urgullig. Mamman sjöng en så fin sång i kyrkan att åtminstone hälften av oss blev tårögda. Fikat var jättegott och mina bordsgrannar väldigt trevliga.

Jag har alltid tyckt att det är lite svårt med doppresenter. Jag vill liksom ge något varaktigt, ett minne för resten av livet. Och gärna något som är relaterat till just dopet. Det är, som ni förstår, inte helt lätt att komma på något som passar in på allt detta. Men den här gången kom jag på att jag kunde göra en tavla med text på. Typ ett bibelord eller så, tänkte jag först. Men jag kom inte på något. Det har varit ganska mycket annat att tänka på med kalas och så, därför var det först igår kväll jag kom på vad jag ville skriva för text - Gud som haver barnen kär.

Det kanske inte är en text som håller hela livet, men det kanske inte tavlan gör heller... Men den här tavlan fick mig att tänka på en "tavla" jag hade som barn. Egentligen var det bara vit kartong med en blå pappersram, men den betydde massor för mig. Innanför ramen stod en aftonbön, och runt denna hade jag själv smyckat med ängla bokmärken och paljetter. Jag fick den när jag gick på kyrkans barntimmar, och den hängde över min säng i många år. Den fick senare sällskap av ett porslinshjärta med en annan bön på, som jag fick på ett av få besök i söndagsskolan. Under en period läste jag båda de här bönerna varje kväll när jag gick till sängs. Det fick mig att känna mig trygg. Jag hoppas att den här tavlan också kan få betyda något för den lilla flicka som döptes idag. Inte för att den är så märkvärdig, utan för att orden ger trygghet.

God eller älskande?

Satt och funderade i fåtöljen nyss. Apropå vår bil, som vi köpte begagnad för en månad sedan. Vi fick ett brev på posten där det stod att bilen har körförbud eftersom tidigare ägare inte har betalat skatten. När vi köpte den sa man att skatten var betald och klar... Efter diverse samtal fick maken veta att den som är skyldig att betala skatten för vår bil har ca 120 bilar, varav 50 har skatteskulder... Med andra ord är det något de satt i system av någon anledning. Något vinner de väl på det, antar jag. Vi å andra sidan får inte köra bilen förrän skatten är betald. Förre ägaren lär inte göra det, så det får vi göra själva. När vi har råd, vill säga, vilket dröjer några dagar.

En del vill ju hävda att människan är av naturen god. Andra menar att hon är av naturen ond. Jag tror att allt Gud skapat är gott, även om det på en del plan gått utför sedan dess. Och människans inneboende godhet har jag många gånger svårt att se. Godhet är för mig att man ser längre än till sig själv och handlar helt osjälviskt, till någon annans nytta. Det ser man inte ofta hos människor. Jag kan bara se till mig själv. Det är inte naturligt för mig att vara osjälvisk. Visst kan jag se till andras bästa ibland, särskilt när det gäller någon jag älskar. Men gäller det någon annan så sätter jag hellre mitt eget intresse först. Inte särskilt mycket godhet i det.

Därför funderar jag på om det kan vara så att människan inte ska ses som av naturen ond eller god, utan av naturen älskande. Kan det vara så? Alla människor älskar något, och utifrån det handlar vi. Vad det är vi älskar varierar stort, alltifrån andra människor till pengar och makt. Kan det vara så att vi finner det vi kallar godhet när vi lyckas styra vår kärlek rätt? När vi lyckas vända den till att omfatta alla vi möter. Som Moder Teresa ungefär. Så att vi inte fastnar i egenkärlek, eller kärlek till pengar och struntar i vad som händer alla omkring oss.

Bara en liten tanke.

Dåligt minne

Ibland känns det jobbigt att inte kunna leva upp till människors förväntningar. När det gäller saker man gör, men även hur man är. Vad man kan och inte kan.

Imorse ringde vår pastor och pratade lite. Han ville kolla läget eftersom han hört att jag var sjuk. Sen frågade han hur det gick när jag predikade senast. Vilket var för ganska exakt tre veckor sedan. (Känns mycket längre, kan jag lova!) Jo, det gick bra! Vad pratade jag om då? Eh.... tja.... Till slut kom jag på att jag läste bibelstället där Abraham ska offra Isak. Men jag kunde inte komma ihåg vad jag hade sagt mer, eller vilket ämne predikan hade. Och jag märkte att han tyckte att det var lite konstigt att jag inte kunda komma ihåg.

På ett sätt kan det kännas pinsamt. Att jag inte mindes.

Men så är det ganska ofta. Att jag inte minns. I början fick jag panik och mådde jättedåligt över det. Nu har jag bestämt mig för att slappna av och inte göra någon stor grej av det. Minns jag inte så minns jag inte, och det är inte mer med det. Vad kan jag göra? Men andra förväntar sig att jag ska minnas. Och då känns det jobbigt. Att känna andras krav, även om de inte menar det så.

Jag glömmer. Ofta. Mycket. Fort. Men inte alltid, och inte allt. För mig är det bara något jag måste acceptera. Och jag tror att jag gör det. Men det är jobbigt när andra inte kan förstå.

Jag kom på vad jag predikat om, när vi lagt på. Att förtrösta på Gud, lita på att han tar hand om oss. Att ha vår trygghet hos honom, inte i yttre saker som inte håller att luta sig mot. Nu när hjärnan hittade rätt kan jag nästan upprepa hela predikan. Men inte då, då fanns den inte.

Tänk vad skönt om man slapp att alltid förklara sig och sin kropps egenheter. För det känns som att jag måste. Som att folk tror att jag glömmer för att jag inte bryr mig eller tycker att det är viktigt. Så är det ju inte. Jag bara minns inte.

I väntan på inspiration

Jag har börjat samla på mig allt mer hobbymaterial. Men jag gör det med (ganska) gott samvete, för jag märker att jag gör av med mycket av det. Det har tagit en hel del på mitt garnlager den sista tiden, så jag har handlat lite nytt nu på semestern.

Utmed Nissastigen (väg 26) på väg hem från kusten fick vi se en stor skylt som signalerade tyg och garn. "Stanna!", skrek jag till maken... Vilket han gjorde, gullig som han är. Hittade både bomullsgarn och akrylgarn som jag tror jag kommer få stor användning av. Plus ett stort nystan Crisp, liknande det jag gjorde min sjal i kärleksknutar av. En härlig turkosfärg som nog blir en väldigt härlig sjal!

I helgen var vi med maken på Äventyrslandet på Kinnekulle där han jobbade. Där fanns en liten stuga med hantverk som jag nästan missade. Som tur var gick familjen in där i jakt på brända mandlar, och kunde så tipsa mig om naturfärgat garn. Så det tog jag med mig hem. Fantastiska färger! Det gula och gröna garnet är färgat med björk och hundkex, det orangea med krapp (någon sorts bark tror jag) och det lila med bresilja, som är en missfärgning på träd. Måste komma på något riktigt speciellt att göra av dessa garner.

I en påse ligger ullen jag köpte på hantverksbyn och väntar på mig. Vi måste bara hem till svärfar och se om han har svärmors kardor i gömmorna.

Och sen har vi ju lädret som vi köpte på slöjdmässan i Hjo... Det ska ju bli en liten läderpåse till sonen utav det. Men det räcker till mycket mer!

Tycker det är så roligt att skapa! Helst skulle jag vilja göra saker och sälja, men jag vet inte riktigt hur jag skulle bära mig åt med det. Det kostar dock en del att hålla på som jag gör nu, så en inkomst på det hela vore ju inte fel. Dessutom kommer jag snart ha gjort mer saker än jag har användning för.Men det känns som om jag borde vara extra duktig på något, och inte småfuska med lite allt möjligt som jag gör nu. Vill ju inte att känslan ska vara att jag bara gör halvdant krimskrams... Men det kanske ger sig med tiden. Tills dess fortsätter jag att vara kreativ!