Steph Macleod

I was meaning to tell you about my two last trips this summer, but then I started listening to some music from this summer, and feel I have to share it with you. My husband worked at a music festival earlier this summer, with a lot of different artists performing. I would have missed out on this guy if they hadn't interviewed him on the stage where my husband was working. He told the story of his life as an ordinary guy, ending up on the streets. Homeless and addicted to drugs. Trying to deal with his problems he started writing music, found his way to a Christian rehab where he found both help and a faith. And a guitar. He performed "Amazing grace" in such a way I just knew I had to attend his concert. I did, and it was the strongest musical experience I have ever had. If you ever get the chance, go listen to Steph Macleod!

Klurige Benjamin

Cunning Benjamin

Här har jag suttit en stund. Med lust att blogga, men inget särskilt att skriva om. Så jag satt och kikade i alla mappar här på datorn, och där mötte jag en gammal bekant. Får jag presentera Klurige Benjamin! Han kom till världen under en period när min son tyckte att det var förskräckligt tråkigt att följa med till kyrkan. Jag frågade vad som kunde göra det roligare, och då sa han att han ville lösa mysterier. Och så började tankarna snurra!

Here I've been sitting for a while. With a desire to blog, but nothing particular to write about. So I sat here looking in all my files on the computer, and so I met an old acquaintance. May I introduce Cunning Benjamin! He was born to this world under a period when my son thought it was terribly boring to come with us to church. I asked what could make it more fun, and he told me he wanted to solve mysteries. And so the thoughts started spinning in my head!

 Det hela ledde till att jag skrev ihop några pysselböcker om Benjamin. Berättelsen det handlade om tog jag från Bibeln, tex Moses, Lasaros och Farao. Benjamin fick i uppdrag att ta reda på mer om historien, eller reda ut missförstånd, genom att lösa olika ledtrådar.

The whole thing led to me writing some activity books about Benjamin. The story was always taken from the Bible, for instance Moses, Lasaros or Pharaoh. Benjamins mission was to find out more about the story, or sort out a missunderstanding, by solving different clues.

Ledtrådarna kunde vara olika chiffer, korsord, labyrinter, rebusar... Ledtrådarna hittade jag på själv. Så långt det var möjligt ritade jag själv, men en del små bilder fick bli clipart. Jag hittade ett litet program på internet som kunde göra labyrinter, Maze Builder. Koder kan man göra enkelt genom att skriva en text i Word och sedan ändra teckensnittet till Webdings.

The clues could be codes, crosswords, mazes, riddles... I made up the clues myself. As far as possible, I tried to draw everything to, but some small pictures was taken from clipart. I found a small program on the internet which could make mazes, called Maze Builder. You can easily make codes by writing a text in Word and then change the font to Webdings.

Det var verkligen roligt att sitta och pyssla ihop de där häftena. Om jag hade varit duktigare på att rita hade jag nog gjort mer sådant. Ritat rebusar, gjort illustrationer... Men i det här fallet var huvudsaken att sonen tyckte att det var roligt att lösa gåtor med Benjamin när vi satt i kyrkan!

It was really fun to sit there and make those booklets. If I was better at drawing I think I would have done more such things. Drawing picture puzzles, making illustrations... But in this case, the main thing was that the son thought it was fun to solve puzzles with Benjamin when we were sitting in church!

Kanske har Benjamin bidragit till att jag är så kreativ som jag är idag? Kanske var det Benjamin som fick mig att förstå hur otroligt givande det kan vara att skapa? Jag tror jag står i tacksamhetsskuld till honom!

Perhaps Benjamin has contributed to my level of creativeness today? Maybe it was Benjamin that made me understand how incredibly rewarding it can be to create? I think I owe him!

Kyrkans syförening

Idag har jag gästat kyrkans syförening i min lilla by. Grannfrun var här och sålde lotter till föreningens auktion som hålls om ett par veckor, och beklagade att det mest är äldre som kommer till träffarna. Där satt jag och stickade, så då kändes det ganska naturligt att föreslå att jag kunde följa med. Alltid trevligt med sällskap, oavsett om det är gammal eller ung.

Så idag har jag varit där. Alla tyckte att det var jätteroligt att jag kom. Och jag sänkte medelåldern ganska drastiskt. Det var väldigt trivsamt. Prästen läste lite ur Bibeln, vi sjöng en psalm, handarbetade och pratade. Fikade och lyssnade när prästen läste lite ur en bok. Tycker att det är jätteskönt att kunna få sig lite andligt till livs samtidigt som man sysslar med något praktiskt.


Jag virkade rutor till en väska (tror jag, man vet aldrig säkert). Nu sitter jag och funderar på vad jag kan skänka till auktionen. Kan vara lite roligt att göra något som inte brukar finnas att köpa där. Kanske en kudde, ett par örhängen... Ja, ja, vi får väl se vad jag kommer på!

Doptavla

Idag har vi varit på barndop. Det var jättetrevligt från början till slut. Prästen är väldigt trevlig, rak och mysig med barnen. Den lilla bebisen är urgullig. Mamman sjöng en så fin sång i kyrkan att åtminstone hälften av oss blev tårögda. Fikat var jättegott och mina bordsgrannar väldigt trevliga.

Jag har alltid tyckt att det är lite svårt med doppresenter. Jag vill liksom ge något varaktigt, ett minne för resten av livet. Och gärna något som är relaterat till just dopet. Det är, som ni förstår, inte helt lätt att komma på något som passar in på allt detta. Men den här gången kom jag på att jag kunde göra en tavla med text på. Typ ett bibelord eller så, tänkte jag först. Men jag kom inte på något. Det har varit ganska mycket annat att tänka på med kalas och så, därför var det först igår kväll jag kom på vad jag ville skriva för text - Gud som haver barnen kär.

Det kanske inte är en text som håller hela livet, men det kanske inte tavlan gör heller... Men den här tavlan fick mig att tänka på en "tavla" jag hade som barn. Egentligen var det bara vit kartong med en blå pappersram, men den betydde massor för mig. Innanför ramen stod en aftonbön, och runt denna hade jag själv smyckat med ängla bokmärken och paljetter. Jag fick den när jag gick på kyrkans barntimmar, och den hängde över min säng i många år. Den fick senare sällskap av ett porslinshjärta med en annan bön på, som jag fick på ett av få besök i söndagsskolan. Under en period läste jag båda de här bönerna varje kväll när jag gick till sängs. Det fick mig att känna mig trygg. Jag hoppas att den här tavlan också kan få betyda något för den lilla flicka som döptes idag. Inte för att den är så märkvärdig, utan för att orden ger trygghet.

God eller älskande?

Satt och funderade i fåtöljen nyss. Apropå vår bil, som vi köpte begagnad för en månad sedan. Vi fick ett brev på posten där det stod att bilen har körförbud eftersom tidigare ägare inte har betalat skatten. När vi köpte den sa man att skatten var betald och klar... Efter diverse samtal fick maken veta att den som är skyldig att betala skatten för vår bil har ca 120 bilar, varav 50 har skatteskulder... Med andra ord är det något de satt i system av någon anledning. Något vinner de väl på det, antar jag. Vi å andra sidan får inte köra bilen förrän skatten är betald. Förre ägaren lär inte göra det, så det får vi göra själva. När vi har råd, vill säga, vilket dröjer några dagar.

En del vill ju hävda att människan är av naturen god. Andra menar att hon är av naturen ond. Jag tror att allt Gud skapat är gott, även om det på en del plan gått utför sedan dess. Och människans inneboende godhet har jag många gånger svårt att se. Godhet är för mig att man ser längre än till sig själv och handlar helt osjälviskt, till någon annans nytta. Det ser man inte ofta hos människor. Jag kan bara se till mig själv. Det är inte naturligt för mig att vara osjälvisk. Visst kan jag se till andras bästa ibland, särskilt när det gäller någon jag älskar. Men gäller det någon annan så sätter jag hellre mitt eget intresse först. Inte särskilt mycket godhet i det.

Därför funderar jag på om det kan vara så att människan inte ska ses som av naturen ond eller god, utan av naturen älskande. Kan det vara så? Alla människor älskar något, och utifrån det handlar vi. Vad det är vi älskar varierar stort, alltifrån andra människor till pengar och makt. Kan det vara så att vi finner det vi kallar godhet när vi lyckas styra vår kärlek rätt? När vi lyckas vända den till att omfatta alla vi möter. Som Moder Teresa ungefär. Så att vi inte fastnar i egenkärlek, eller kärlek till pengar och struntar i vad som händer alla omkring oss.

Bara en liten tanke.

Dåligt minne

Ibland känns det jobbigt att inte kunna leva upp till människors förväntningar. När det gäller saker man gör, men även hur man är. Vad man kan och inte kan.

Imorse ringde vår pastor och pratade lite. Han ville kolla läget eftersom han hört att jag var sjuk. Sen frågade han hur det gick när jag predikade senast. Vilket var för ganska exakt tre veckor sedan. (Känns mycket längre, kan jag lova!) Jo, det gick bra! Vad pratade jag om då? Eh.... tja.... Till slut kom jag på att jag läste bibelstället där Abraham ska offra Isak. Men jag kunde inte komma ihåg vad jag hade sagt mer, eller vilket ämne predikan hade. Och jag märkte att han tyckte att det var lite konstigt att jag inte kunda komma ihåg.

På ett sätt kan det kännas pinsamt. Att jag inte mindes.

Men så är det ganska ofta. Att jag inte minns. I början fick jag panik och mådde jättedåligt över det. Nu har jag bestämt mig för att slappna av och inte göra någon stor grej av det. Minns jag inte så minns jag inte, och det är inte mer med det. Vad kan jag göra? Men andra förväntar sig att jag ska minnas. Och då känns det jobbigt. Att känna andras krav, även om de inte menar det så.

Jag glömmer. Ofta. Mycket. Fort. Men inte alltid, och inte allt. För mig är det bara något jag måste acceptera. Och jag tror att jag gör det. Men det är jobbigt när andra inte kan förstå.

Jag kom på vad jag predikat om, när vi lagt på. Att förtrösta på Gud, lita på att han tar hand om oss. Att ha vår trygghet hos honom, inte i yttre saker som inte håller att luta sig mot. Nu när hjärnan hittade rätt kan jag nästan upprepa hela predikan. Men inte då, då fanns den inte.

Tänk vad skönt om man slapp att alltid förklara sig och sin kropps egenheter. För det känns som att jag måste. Som att folk tror att jag glömmer för att jag inte bryr mig eller tycker att det är viktigt. Så är det ju inte. Jag bara minns inte.

Hemma igen

Detta har varit vår utsikt den senaste veckan - Nyhemsveckan utanför Mullsjö sett genom ett smutsigt husvagnsfönster... Fast större delen av tiden har vi ju faktiskt tillbringat utanför husvagnen. Det har varit bibelstudier, gudstjänster, seminarier och barnaktiviteter dagarna igenom, även om vi inte kunnat vara med på allt. Maken är engagerad i närradiosändningarna från denna pingstkonferens, och därför frånvarande en del. Själv hade jag tråkigt mycket magknip och satt därför i husvagnen och virkade mer än jag hade önskat.

Men lite kunde jag vara med på. Bland annat två bibelstudier med Magnus Malm som imponerade stort. Älskar en riktigt djup teolog! Sprang omedelbart upp till bokhandeln Nya Musik och köpte tre böcker som han skrivit. Såg just att den ena redan stod i bokhyllan, precis som maken trodde... Inte lätt att hålla koll på vad man har i sin välfyllda boksamling!

Önskar som sagt att jag kunnat vara med på mer, men som tur är kan man se det mesta på nätet, tack vare webbsändningarna. Så det ska jag göra!

Men som sagt, nu är vi hemma igen!

Long time...

Här har det varit dåligt med uppdateringar ett tag... Anledningen är att jag och familjen varit på församlingsläger hela Kristihimmelfärdshelgen. Eftersom vi var med och arrangerade det så åkte vi upp redan på onsdagen och kom hem sent igår eftermiddag.

Vi hade ett underbart läger med fantastisk gemenskap! Det fanns en del på programmet naturligtvis, men det fanns mycket tid till att bara umgås. Spela spel eller bara prata, eller vandra ner till sjön. Det är så underbart på Björkenäsgården! Det ligger vid sjön, men tillräckligt långt ifrån stranden för att man inte ska behöva vara orolig för att barnen ska gå och dratta i. Antingen har man med sig husvagn, vilket vi hade i år, eller bor i någon av stugorna på gården.

På våra församlingsläger samlas framförallt vänner från vår församling, men även en del andra vänner. Vi lyssnar på bibelundervisning, andakter och har gudstjänster, vi leker, spelar spel, grillar, åker på marknad och har fest. Och äter gott tillsammans. Alla hjälper till i köket, även om några har huvudansvaret. Dessutom ordnas det särskilda aktiviteter för barnen som verkligen älskar Björkenäs och längtar dit varje år. Fast det gör i och för sig jag med!

Utöver den härliga gemenskapen på Björkenäs så tycker jag att det bästa är när vi träffas i "ladan" för andakt eller möte (gudstjänst). Gud brukar alltid vara närvarande på ett särskilt sätt just på Björkenäs. Så även i år. Ljuvligt var det!

Söndagen

Oj vad trött jag var igår kväll, efter både predikan och bibelstudium. Predikan var ganska personlig den här gången, så jag kände mig helt uttömd efteråt... Men det var flera som kom fram och berättade att de blivit berörda av det jag sa, och att det var precis vad de behövde höra. Och då känns det verkligen värt det!

Bibelstudiet hölls för en ganska liten grupp, och det tycker jag är trevligt. Då kan man samtala om ämnet på ett annat sätt än om man pratar inför en hel församling. Det var riktigt trevligt, och det känns som om vi fick prata om en del viktiga saker och uppmuntra varandra. Härligt!

Jag är så glad att jag fått förtroendet att göra de här sakerna! Men nu känns det ganska skönt att få vila från det ett litet tag. Nu dröjer det åtminstone ett par veckor innan jag ska tala i kyrkan igen. Ska passa på att slappna av ordentligt. Jag tror att jag spände mig extra mycket förra veckan eftersom jag varit så hostig och var rädd att tappa rösten. Det hände vid ett annat tillfälle när jag predikade. Jag tappade den inte helt, men var rejält kraxig och hostig. Jag lyckades visserligen genomföra predikan och alla hörde vad jag sa, men jag slipper helst att göra om det!

Förberedelser

Idag ska jag förhoppningsvis bli färdig med förberedelserna inför söndagen. Då ska jag först predika på vår förmiddagsgudstjänst, och sedan ha ett bibelstudium med lovsångsteamet.

Det är alltid nervöst att predika. Jag vill ju så gärna säga precis rätt saker! Det vill jag naturligtvis när jag har bibelstudium också, men det är inte samma nervositet. För mig är predikan mer att förmedla vad Gud vill ha sagt i just den gudstjänsten, ett bibelstudium ska förmedla vad Bibeln säger om en viss sak och är därför lättare att läsa sig till.

Helst hade jag varit färdig med förberedelserna för länge sen, men då sonen var hemma sjuk hela förra veckan och dottern hela denna veckan så har det varit svårt att få sitta i lugn och ro. Men nu är sonen i skolan och dottern har följt med maken på ärenden. Imorgon är maken bortrest, så då kan jag knappast räkna med att få något gjort... Så nu ska jag sätta mig och försöka bli färdig!

Du kan förändra!

För ett litet tag sedan hittade jag en länk till detta youtube-klipp, och jag tyckte att det var helt fantastiskt! Tänk vad en människa kan påverka! Se och bli inspirerad!

En liten, liten tomte...

Jag berättade aldrig om andakten på scoutavslutningen. Den var så bra! En kvinna från församlingen var där och berättade om vad julen betyder för henne. Hon visade en broderad kalender, tände ljus och pratade om julmusiken. Sen tar hon fram en liten, liten tomte. Typ minsta garntomten du kan tänka dig, så liten var den. Och så säger hon, att visst finns tomten med i hennes julfirande. Men just så där liten är han! Hon tar fram en julprydnad med Jesus och Maria, som är mycket större än tomten, och förklarar att just Jesus är det viktigaste med julen för henne. Och jag tyckte att det var en så underbar illustration! Visst kan tomten få komma med paket, men han får inte ta över hela julen!

Tyvärr är det just vad som skett i stor utsträckning. Tomten har tagit över. Julen är fylld av krav och måsten. Och dyrt blir det. Allt det där vill jag bara släppa i år. Jag vill fira julen så som den firas bör. Visst kommer jag att förbereda, och visst kommer jag att handla. Men det är inte vad min jul kommer handla om. Min jul kommer vara fylld av glädje och tacksamhet över allt jag redan har. Den kommer vara fylld av ljus och kärlek. Jag kommer att prioritera min familj, och vi ska tillsammans mysa in julen! Musiken som ljuder kommer vara lovsång till Gud, över den fantastiska gåva som han gett oss i Jesus, Gud med oss. Jag vill ersätta varenda tomte vi brukar pynta med, med en julängel som får ropa ut det stora som skett: "Ära vare Gud i höjd, och på jorden fred!" "Kristus till jorden är kommen, oss är en frälsare född!"



I vanliga fall firar vi jul med min familj, och då kan vi ju inte styra över hur allt ska vara. Men i år firar vi själva, och det ska faktiskt bli både skönt och roligt! Vi ska läsa julevangeliet och tala om Jesus tillsammans, lyssna på julmusik som upphöjer Gud, vara tacksamma över allt vi har och umgås hela julen. Det är åtminstone vad jag vill. Vad jag ska jobba för. Hela mitt inre sjunger!!!

I år ska jag inte bara uppleva julen, jag ska fira den!

Ta tag i det!

När man inte mår bra, orkar man inte med allt man annars brukar göra. Den senaste tiden har uppmärksammat mig på vad som är viktigt för mig, och vad som får mig att mår bra.

Även om jag inte orkar med allt som jag skulle vilja få gjort i hemmet eller skolan, försöker jag se till att prioritera det som får mig att må bra. Det måste jag göra, för min egen skull. Gör jag det som jag blir glad av och mår bra av, så blir jag också piggare och känner mig bättre. Det hänger liksom ihop.

Ofta delar vi upp människan i så tydliga områden, exempelvis i ande, själ och kropp. Felet vi verkar göra är att försöka markera ut tydliga gränser mellan dessa områden. Jag börjar tro mer och mer att de gränserna inte finns på det sätt vi föreställer oss. De hänger ihop och påverkar varandra väldigt mycket.

Därför tycker jag att du ska göra som jag: släpp alla måsten, och prioritera det som prioriteras bör. Visst finns det saker som vi måste göra, men många av våra "måsten" är något vi bara fått för oss. Se till att fokusera och lägga en del av din energi på det som får dig att må bra! För mig är det min familj, min Gud och mitt pyssel. Gud ger mig kraft och en större dimension i livet, familjen ger mig kärlek och gemenskap, mitt pyssel ger mig glädjen att skapa.

Vad får dig att må bra? Ta tag i det! För din egen skull helt, enkelt. Det kommer att göra dig till en lyckligare människa, det är jag helt övertygad om!

Kroniskt

Problemet med kroniska sjukdomar, är att de har en benägenhet att sätta sig i huvudet. Alltså mentalt. En förkylning tex, den vet man att den går över förr eller senare. Visst blir man säkert förkyld igen, men det är inget man tänker på. Har man blivit frisk från en höstförkylning så går man inte direkt och deppar över att man kanske blir förkyld till våren igen.

Men kroniska besvär är lättare att ta ut i förskott. Även när man är besvärsfri och till synes frisk, så vet man att det hela tiden ligger där i kroppen någonstans och lurar, och bara väntar på nästa tillfälle. Då är det lätt att bli deppig.

Som jag skrivit om tidigare fick jag behandling för luftrörsbesvär, troligen astma, för tre veckor sedan. Nu i veckan blev jag förkyld igen, och andningssvårigheterna kom som ett brev på posten. Inte för att jag ens blivit helt bra emellan, men bättre hade det blivit. Fick åka till doktorn igen och få fler mediciner. Känner mig påverkad hela tiden, antingen av sjukdom eller av mediciner. Igår när jag skulle sova sökte jag tröst i den söta nallen jag fick av min söta man en gång. Ledsen... Kämpar för att inte låta det ta överhanden, så att jag kan njuta fullt ut av livet och allt gott som det har att ge, trots diverse krämpor. Ibland går det bättre, ibland går det sämre.

"Min kropp och mitt mod må svika, men jag har Gud, han är min klippa för evigt." (Ps 73:26)

Rädslor

Min dotter gjorde en sak väldigt tydlig för mig häromdagen - det vi är mest rädda för är det som vi inte känner till, inte förstår eller inte har kontroll över.

Hon skulle vid detta tillfälle ha gympa för första gången på dagis. Dagen innan denna stora händelse började hon kinka och ville absolut inte gå till dagis på gympa-dagen. Till slut förklarade hon att hon var rädd - hon hade ju aldrig haft gympa förut! Dags för mamma att starta operation terapi!

Vi började med lite "övningsgympa". Vi satte på lite rockig musik i hennes rum och började skutta omkring på äkta gympa-manér. Det var roligt minsann! Att packa gympaväskan var inte riktigt lika kul, då blev det lite otäckt igen. Men tokmamma stoppade i en massa tokiga grejer i påsen, som hon var tvungen byta ut mot gympakläderna. Det var lite kul! Sedan fick storebror berätta om vad man gör på gympa. Till slut tyckte hon att det skulle bli ganska kul... Och på den stora dagen gick det jättebra!

Visst är det så typiskt att vi blir rädda eller nervösa när vi ska göra något för första gången?!

Sonen är mörkrädd. Rädd för monster och spöken som håller till bakom dörrar till garderober och förråd... Om ingen har sett monster, hur vet man då att de INTE finns? ...säger han. När jag själv cyklade hem från kyrkan en mörk sensommarkväll tänkte jag också på mörkret. På att allt blir så kusligt när man inte riktigt ser... Saker kan komma så nära inpå en innan man upptäcker dem! Och det kan göra mig rädd. Att jag inte vet om det är någon eller något där... Då blir jag rädd.

Kontrollbehovet är stort. Vi vill se, vi vill veta, vi vill få bekräftat. Vi vill inte känna oss maktlösa. Vi vill ha koll.

Häromkvällen satt jag och letade minnesversar. Min scoutpatrull ska få egna biblar på första advent, och jag skulle hitta en vers åt dem var som skulle skrivas in i deras bibel. Även om ingen fick den som bibelvers, så fastnade jag för den här versen:

"Förtrösta på Herren av allt ditt hjärta, och förlita dig inte på ditt förstånd." (Ords 3:5)

Sug på den lite...

Julavslutning

Ikväll hade vi julavslutning på våra Royal Rangers. Vanligtvis brukar det mest vara lekar och så, men i år fick en av de andra ledarna en strålande idé. Vi gjorde en upplevelsevandring för barnen, där de fick gå in i olika rum i kyrkan, samt utanför kyrkan. På vägen träffade de Maria och Josef med Jesus som en liten baby, de fick se änglar som sjöng om det stora som hänt, de fick träffa en herde som änglarna visat sig för och hjälpa honom att räkna får, samt träffa ett par stjärntydare på väg för att fira den nyfödda konungen. Jag och min man spelade de sistnämnda. Utstyrda i lakan och morgonrockar hade vi (läs min man) slagit upp en presenning till tält, fyllt med kuddar och filtar för lite orientalisk stämning.

Tror att det uppskattades av barnen. Kul att göra något nytt! Även om inte jag personligen varit med på så många julfester... Men det är alltid roligt att vara kreativ!!!

Trafikvett på schemat

Tidigare ikväll var jag ledare för en grupp nioåriga scouter. Det är alltid lika spännande. Ibland får vi massor gjort, och ibland far de omkring som yra hönor utan att tyckas höra ett ord jag säger. Ikväll gick det ganska bra. Vi pratade trafikvett. De fick svara på trafikfrågor genom att ställa sig vid "ja-trädet" eller "nej-trädet" beroende på vilket svar de trodde var det rätta. Min käre make har lärt mig att man minns bättre om man lär med hela kroppen. Och de tyckte det var kul. Dessutom fanns det priser - tomat, morot eller äpple. Vinnarna fick välja först. De verkade nöjda, trots att priserna lite missvisande legat gömda i en kakburk.

Dessutom gjorde vi ett reflextest. Fyra av oss gick till andra änden av en fotbollsplan som ligger intill vår scoutplats. En hade reflexväst, en hade en vanlig reflex i snöre, en hade bara en ljus jacka utan reflexer, och en var mörkt klädd. Sedan fick de andra lysa med ficklampa på oss medan vi gick mot dem, och säga till när de såg oss. Det var skillnad, kan jag säga! Reflexvästen såg de med en gång, medan han med mörka kläder bara var några meter bort när de såg honom. Säger ganska mycket!

Även andakten, eller bibelstunden, gick bra. Det är inte alltid. De är så rastlösa, de små liven. Men vi satt och pratade tillsammans en stund, och det kändes riktigt givande. Jag läste ur pocket-bibeln om när Jesus kallade Matteus, när han talade med Nikodemus om natten, och om kvinnan vid brunnen. De fick ge förslag på likheter: att Jesus pratade med dem, att han brydde sig trots att de gjort dumheter, att de bjöd in sina vänner. Sedan pratade vi då om hur det kan se ut i våra liv, hur Gud ser på oss på samma sätt. Han har alltid tid med oss, och vårt värde ligger inte i vad vi gör. Dessutom kan vi förändra livet för andra genom att bry oss som han gjorde. Ibland krävs så lite för att förändra en människas liv. Att försöka uppmuntra en stökig klasskompis i lågstadiet kan vara den vändning han eller hon behöver. En medmänniska som bryr sig på riktigt kan göra enorm skillnad.

Kvinnliga föreståndare?

Diskussionernas vågor lär gå höga ett tag framöver. Ulf Ekman har uttalat sig om sin syn på kvinnliga föreståndare i församlingar. Han menar att Bibeln inte ger något stöd för kvinnliga föreståndare, utan tvärtom alltid utgår ifrån denna post som manlig. Och det bör man ta hänsyn till, menar han. Pingst är nu i uppror. Pelle Hörnmark har sagt att för honom är det ingen jämställdhetsfråga, utan i och med Jesus försvann den skillnad mellan könen som uppstod vid syndafallet.

Det här oroar mig lite. Jag håller med Ulf Ekman om att det här är en bibeltolkningsfråga. Hur kan man inom pingst ta så lätt på det här? När det gäller homosexualitet är man jättehård på att följa Bibeln, och menar att det inte alls går att tolka den efter den tid man lever i. Och nu känns det som man gör precis tvärtom. Kan man bara bortse från det som står skrivet? Visserligen säger Paulus att nu är ingen längre man, kvinna, jude eller grek. Tidigare gränser är utsuddade. Men orden om föreståndaren står ju också i NT... Ett argument kan ju vara att författaren helt enkelt använde maskulin form (han) om föreståndaren, därför att det var enklare än att hela tiden skriva "han eller hon". Kanske är det så enkelt. Men vem av oss kan avgöra det, så här tvåtusen år i efterhand? Vi bör nog ta mer hänsyn än så till det som står skrivet.

Ulf Ekman menar inte att kvinnor inte kan ha ledarroller, predika eller profetera. Tvärtom. Så står det också i Bibeln om profeterande kvinnor. Har en känsla av att det är feministnerven som kommer i kläm. Unga kvinnor behöver kvinnliga förebilder, menar pingst. Det kan man väl ha utan att de är föreståndare!? Nej, vi bör nog vara väldigt försiktiga med att förklara varför Bibelns författare menar något annat än det som man kan läsa. Det tror jag är klokt i längden. Det blir farligt om det blir för godtyckligt vad man ska ta bokstavligt och inte, vad som är tidsberoende och inte. Vem är människa nog att avgöra det?