Ta tag i det!

När man inte mår bra, orkar man inte med allt man annars brukar göra. Den senaste tiden har uppmärksammat mig på vad som är viktigt för mig, och vad som får mig att mår bra.

Även om jag inte orkar med allt som jag skulle vilja få gjort i hemmet eller skolan, försöker jag se till att prioritera det som får mig att må bra. Det måste jag göra, för min egen skull. Gör jag det som jag blir glad av och mår bra av, så blir jag också piggare och känner mig bättre. Det hänger liksom ihop.

Ofta delar vi upp människan i så tydliga områden, exempelvis i ande, själ och kropp. Felet vi verkar göra är att försöka markera ut tydliga gränser mellan dessa områden. Jag börjar tro mer och mer att de gränserna inte finns på det sätt vi föreställer oss. De hänger ihop och påverkar varandra väldigt mycket.

Därför tycker jag att du ska göra som jag: släpp alla måsten, och prioritera det som prioriteras bör. Visst finns det saker som vi måste göra, men många av våra "måsten" är något vi bara fått för oss. Se till att fokusera och lägga en del av din energi på det som får dig att må bra! För mig är det min familj, min Gud och mitt pyssel. Gud ger mig kraft och en större dimension i livet, familjen ger mig kärlek och gemenskap, mitt pyssel ger mig glädjen att skapa.

Vad får dig att må bra? Ta tag i det! För din egen skull helt, enkelt. Det kommer att göra dig till en lyckligare människa, det är jag helt övertygad om!

Kroniskt

Problemet med kroniska sjukdomar, är att de har en benägenhet att sätta sig i huvudet. Alltså mentalt. En förkylning tex, den vet man att den går över förr eller senare. Visst blir man säkert förkyld igen, men det är inget man tänker på. Har man blivit frisk från en höstförkylning så går man inte direkt och deppar över att man kanske blir förkyld till våren igen.

Men kroniska besvär är lättare att ta ut i förskott. Även när man är besvärsfri och till synes frisk, så vet man att det hela tiden ligger där i kroppen någonstans och lurar, och bara väntar på nästa tillfälle. Då är det lätt att bli deppig.

Som jag skrivit om tidigare fick jag behandling för luftrörsbesvär, troligen astma, för tre veckor sedan. Nu i veckan blev jag förkyld igen, och andningssvårigheterna kom som ett brev på posten. Inte för att jag ens blivit helt bra emellan, men bättre hade det blivit. Fick åka till doktorn igen och få fler mediciner. Känner mig påverkad hela tiden, antingen av sjukdom eller av mediciner. Igår när jag skulle sova sökte jag tröst i den söta nallen jag fick av min söta man en gång. Ledsen... Kämpar för att inte låta det ta överhanden, så att jag kan njuta fullt ut av livet och allt gott som det har att ge, trots diverse krämpor. Ibland går det bättre, ibland går det sämre.

"Min kropp och mitt mod må svika, men jag har Gud, han är min klippa för evigt." (Ps 73:26)

Rädslor

Min dotter gjorde en sak väldigt tydlig för mig häromdagen - det vi är mest rädda för är det som vi inte känner till, inte förstår eller inte har kontroll över.

Hon skulle vid detta tillfälle ha gympa för första gången på dagis. Dagen innan denna stora händelse började hon kinka och ville absolut inte gå till dagis på gympa-dagen. Till slut förklarade hon att hon var rädd - hon hade ju aldrig haft gympa förut! Dags för mamma att starta operation terapi!

Vi började med lite "övningsgympa". Vi satte på lite rockig musik i hennes rum och började skutta omkring på äkta gympa-manér. Det var roligt minsann! Att packa gympaväskan var inte riktigt lika kul, då blev det lite otäckt igen. Men tokmamma stoppade i en massa tokiga grejer i påsen, som hon var tvungen byta ut mot gympakläderna. Det var lite kul! Sedan fick storebror berätta om vad man gör på gympa. Till slut tyckte hon att det skulle bli ganska kul... Och på den stora dagen gick det jättebra!

Visst är det så typiskt att vi blir rädda eller nervösa när vi ska göra något för första gången?!

Sonen är mörkrädd. Rädd för monster och spöken som håller till bakom dörrar till garderober och förråd... Om ingen har sett monster, hur vet man då att de INTE finns? ...säger han. När jag själv cyklade hem från kyrkan en mörk sensommarkväll tänkte jag också på mörkret. På att allt blir så kusligt när man inte riktigt ser... Saker kan komma så nära inpå en innan man upptäcker dem! Och det kan göra mig rädd. Att jag inte vet om det är någon eller något där... Då blir jag rädd.

Kontrollbehovet är stort. Vi vill se, vi vill veta, vi vill få bekräftat. Vi vill inte känna oss maktlösa. Vi vill ha koll.

Häromkvällen satt jag och letade minnesversar. Min scoutpatrull ska få egna biblar på första advent, och jag skulle hitta en vers åt dem var som skulle skrivas in i deras bibel. Även om ingen fick den som bibelvers, så fastnade jag för den här versen:

"Förtrösta på Herren av allt ditt hjärta, och förlita dig inte på ditt förstånd." (Ords 3:5)

Sug på den lite...

Tråkigt...

Har inte uppdaterat så mycket på sistone... Mestadels beror det på att det jag upplevt den senaste tiden mest är baserat på att jag inte mått bra, och det känns så urbota tråkigt att skriva om! Vem vill läsa en massa gnäll hela tiden? Inte jag i alla fall, och förmodligen inte du heller. Men tyvärr påverkas vardagen väldigt mycket av hur man mår, så är det ju bara. Särskilt om det sätter sig på humöret. Men nu ska jag försöka rycka upp mig, och skriva om lite av allt det roliga som hänt under tiden som jag inte mått så bra!

Julavslutning

Ikväll hade vi julavslutning på våra Royal Rangers. Vanligtvis brukar det mest vara lekar och så, men i år fick en av de andra ledarna en strålande idé. Vi gjorde en upplevelsevandring för barnen, där de fick gå in i olika rum i kyrkan, samt utanför kyrkan. På vägen träffade de Maria och Josef med Jesus som en liten baby, de fick se änglar som sjöng om det stora som hänt, de fick träffa en herde som änglarna visat sig för och hjälpa honom att räkna får, samt träffa ett par stjärntydare på väg för att fira den nyfödda konungen. Jag och min man spelade de sistnämnda. Utstyrda i lakan och morgonrockar hade vi (läs min man) slagit upp en presenning till tält, fyllt med kuddar och filtar för lite orientalisk stämning.

Tror att det uppskattades av barnen. Kul att göra något nytt! Även om inte jag personligen varit med på så många julfester... Men det är alltid roligt att vara kreativ!!!

Kalasdags!

Dags för kalas i helgen, så jag fick anledning att göra ett par kort. Det blev två likadana, fast i olika färg. Tycker själv att de blev rätt så fina. Ofta blir de enkla korten de finaste, har jag märkt...

Ett litet skelett

I samband med allahelgona-helgen var vi och tände ljus på svärmors grav. Någon dag senare sitter dottern och funderar.

- Mamma, kan man se när man är död?

Osäker på hur hon menar, om hon syftar på tillvaron efter döden, och om de döda kan se oss på jorden, svarar jag undvikande. Varpå hon glatt konstaterar:

- Det får vi se när du är död, och ligger där som ett litet skelett, om du kan se något då!

Ingen dödsångest eller separationsångest där inte!

Svårt att andas...

Hade inte tänkt att denna blogg skulle innehålla så mycket prat om sjukdom. Det är ju ett så deprimerande ämne många gånger, och jag vill egentligen inte vara gnällig. Men tydligen påverkar det mitt liv mycket mer än jag hittills trott...

Har varit förkyld några dagar, hostig och svårt att andas. Det brukar bli så någon eller några gånger varje höst. En gång om året brukar jag få åka in akut och inhalera pga andningssvårigheter. Varje gång har läkarna sagt att det är förkylning som försvåras pga min pollenallergi. Vid något tillfälle fick jag bara hostmedicin som hjälp. En läkare tyckte dock att jag hade så svåra besvär att jag fick en inhalator med luftrörsvidgande. Det var skönt! Har velat ha det varje gång sedan dess, men det har inte blivit så. Idag fick jag åka till vårdcentralen, då jag inte kunde sova inatt. Svårt att andas igen. Läkaren lyssnade på mina lungor och sa på en gång att det var astmatiska besvär. Solklart fall av astma! Blev lite snopen, eftersom alla andra sagt tvärtom. Men det kändes ändå mest skönt, för nu fick jag mediciner utskrivna som faktiskt hjälper mot mina besvär, och jag kan få hjälp i fortsättningen utan att behöva vänta tills andningsbesvären är akuta... Och det känns bra.

Har nu inhalerat några gånger under dagen, och fått en rungande huvudvärk. Förmodligen en biverkning. Till en början var jag så lycklig över att äntligen få en ordentlig diagnos, bli tagen på allvar. Och få bra mediciner, inte minst. Nu är jag ledsen. Alla mediciner som funkar bra tycks ha så jobbiga biverkningar. Medicin som inte hjälper så mycket, mår man inte dåligt av. Men de som verkligen tar bort besvären, orsakar nya besvär.

Tankarna börjar vandra... När hade jag en dag senast, utan några fysiska besvär över huvud taget? Minns inte... Vet inte om det beror på att det är så länge sen, eller att man helt enkelt inte tänker på det när allt funkar. Men nu längtar jag... Och ibland tänker jag steget längre - det är så mycket "fel" på min kropp, hur länge kommer den att orka? På ett sätt kan jag längta bort ibland, till en tillvaro där allt känns bra. Men jag vill vara här hos min familj, hos mina barn. Tror att de behöver mig....? Och jag har egentligen ingen legitim anledning att tycka så synd om mig själv, eller klaga, för så sjuk är jag inte. Så ont har jag inte. Men det är oändligt tröttsamt att aldrig må riktigt bra. Jag har ont, eller är svullen i en led, eller mår illa, eller är onaturligt trött, eller har svårt att andas, eller är allergisk, osv. Då kan det vara svårt att hitta orken och glädjen. Då är det lätt att känna sig misslyckad... Beundrar dem som är svårt sjuka och ändå hittar ork och glädje i livet, som inte deppar ner sig. Beundrar verkligen dem!

Nåja, jag ska gå och lägga mig nu. Hoppas att det känns bättre imorgon... Annars får jag försöka muntra upp mig ändå... Försöka hinna med något som jag blir glad av mitt i allt plugg!

Björndröm

Hade en så märklig dröm inatt. Den handlade om en björn. Av någon anledning hade jag tagit hand om den, eller räddat den på något vis. Den var väl lite tam på något vis, för den brukade ligga "i knät" på mig, så gott den nu fick plats... Samtidigt hade den kvar det vilda i sig, för jag var rädd för den. Jag insåg att den lätt skulle kunna skada eller döda mig om den ville. Björnen föstod också detta, och frågade mig om jag litade på den... Det gjorde jag inte helt utan trodde att den till slut skulle göra mig illa. Sedan är det scenbyte, jag håller på och klättrar uppför en träställning i skogen för att studera djur eller något sådant. När jag är minst tio meter upp i luften brakar stegen sönder, och jag blir hängande i en hand i ställningen. Björnen är nere på marken och får se detta, och reagerar snabbt. Först kastar den upp ett "paket" av granris som jag ska hålla i den dinglande armen. (Förstod inte då och inte heller nu vad det skulle vara bra för...) Sedan klättrade björnen i vansinnig fart upp på ställningen och drog upp mig i säkerhet. Jag kunde lita på den! Mer än på andra, tydligen, för de som varit med mig hade inte kunnat hjälpa mig. Björnen däremot var en skicklig klättrare och tvekade inte. Väl i säkerhet utbrast björnen: "Ska du inte tacka din Skapare? Så här:..." och så började björnen sjunga. Jag hade förväntat mig något djuriskt till någon djurgud, men han sjöng på melodin till Amazing grace, en sång om Kristus...

Märklig dröm... Vet inte var mitt undermedvetna fick allt det ifrån. Men ibland tycker jag man kan lära sig något av sina drömmar. Kanske vill den här drömmen säga att man inte ska se till det yttre... Den som verkar opålitlig utanpå kan vara den som är bäst att ha när det krisar sig, eller nåt... Allt är inte vad det ser ut att vara, helt enkelt!

Förkylningstider

Inatt har jag verkligen sovit urdåligt. Har varit vaken minst en gång i timmen hela natten. Ont i bihålorna, ont i huvudet, snorig, hostig... Sonen kom in till vår säng (som vanligt, han är mycket mörkrädd) vilket gjorde det ännu svårare att slappna av. Det var en väldigt blåsig natt, och då blir det ganska kallt i huset. Han sover utan pyjamas, och dessutom sparkar han av sig täcket hela tiden. Därför låg jag hela natten beredd att lägga över honom täcket igen, så han inte skulle bli förkyld... Vore skönt om han kom över sin mörkrädsla så vi fick ha sängen ifred... Han är ändå åtta år och tar upp en hel del plats i vår 160 cm breda säng. Dottern sover dock gott i sin egen säng. Men ibland händer det att hon kryper ner lite hos oss och myser, när hon har vaknat på morgonen.

Jag hoppas att jag frisknar till ganska omgående... Imorgon ska vi ha gemensam höstfest på scouterna, och det är jag som ska ha andakten. Vill inte missa den, för jag var sjuk förra gången det var gemensam andakt och jag skulle ha den. Vore så dumt att missa igen. Dessutom har jag en tenta som ska göras någon gång i veckan, och en del skoljobb att göra färdigt innan jag vågar börja på den. Blir jag sjukare nu, så hinner jag inte...

Samtidigt går vi i valet och kvalet hur vi ska göra med vaccinering mot svininfluensan. Jag har redan fått den första sprutan, eftersom jag är i en riskgrupp pga mina mediciner. Vi har sagt till på skolan att sonen ska vaccineras, för det vill han själv. Men dottern får panik när vi talar om sprutor. Vill nog att hon ska vaccineras, men det känns elakt att spä på hennes sjukhusskräck, som faktiskt släppt en del den senaste tiden. Håhå jaja, alla dessa val...