Veronica

Igår såg jag ett så inpsirerande tv-program på tv4 fakta - På liv och död. Det är en amerikansk dokumentärserie i sjukhusmiljö från 2002. Just detta program handlade delvis om Veronica, en kvinna med cancer. Hon hade någon form av skelettcancer sedan minst fyra år, och man hittade nya tumörer i hennes kropp ungefär varannan månad. Hon hade fått operera bort allt brosk i näsan och amputera ena benet.

Ändå var hon hela tiden på så gott humör. Alltid med ett leende på läpparna. Istället för att bli deprimerad över vad livet gett henne valde hon att se det positiva i livet. Hon var tacksam över alla underbara människor hon fick möta på sjukhuset, och alla möjligheter att växa och utvecklas som människa. Hon tyckte själv att hon hade ett underbart liv! Och så sitter jag här hemma och gnäller för att jag är förkyld...

Jag tror att vi har mycket att lära av varandra, och jag lärde mig verkligen något av Veronica. Att se det positiva i tillvaron och vara tacksam för allt. Det gynnar oss själva i längden. Hon hade kunnat välja att bli bitter och besviken över allt elände som drabbade henne, men vad hade det hjälpt? Istället spred hon glädje och gladdes över det vackra i livet. Uppriktigt. Sådana människor imponerar på mig! Och får mig att vilja ta efter och bli likadan.

Något som särskilt tog tag i mig var när hon under en jobbig period sa: "There will be brighter days." (= det kommer att komma ljusare dagar). Det är ju så sant. I våra ögon hade hon kanske ingen ljus framtid, eftersom hennes sjukdom blev värre. Men hon kunde fortfarande se fram emot de ljusare dagarna. Hon var tacksam och glad för dem. Har vi kanske blivit bortskämda med sagans slut: "... och de levde lyckliga i alla sina dagar"? Vem är lycklig alla dagar? Kanske den som även en hemsk dag kan lyfta blicken och se fram emot bättre och ljusare dagar.