Ibland känns det jobbigt att inte kunna leva upp till människors förväntningar. När det gäller saker man gör, men även hur man är. Vad man kan och inte kan.
Imorse ringde vår pastor och pratade lite. Han ville kolla läget eftersom han hört att jag var sjuk. Sen frågade han hur det gick när jag predikade senast. Vilket var för ganska exakt tre veckor sedan. (Känns mycket längre, kan jag lova!) Jo, det gick bra! Vad pratade jag om då? Eh.... tja.... Till slut kom jag på att jag läste bibelstället där Abraham ska offra Isak. Men jag kunde inte komma ihåg vad jag hade sagt mer, eller vilket ämne predikan hade. Och jag märkte att han tyckte att det var lite konstigt att jag inte kunda komma ihåg.
På ett sätt kan det kännas pinsamt. Att jag inte mindes.
Men så är det ganska ofta. Att jag inte minns. I början fick jag panik och mådde jättedåligt över det. Nu har jag bestämt mig för att slappna av och inte göra någon stor grej av det. Minns jag inte så minns jag inte, och det är inte mer med det. Vad kan jag göra? Men andra förväntar sig att jag ska minnas. Och då känns det jobbigt. Att känna andras krav, även om de inte menar det så.
Jag glömmer. Ofta. Mycket. Fort. Men inte alltid, och inte allt. För mig är det bara något jag måste acceptera. Och jag tror att jag gör det. Men det är jobbigt när andra inte kan förstå.
Jag kom på vad jag predikat om, när vi lagt på. Att förtrösta på Gud, lita på att han tar hand om oss. Att ha vår trygghet hos honom, inte i yttre saker som inte håller att luta sig mot. Nu när hjärnan hittade rätt kan jag nästan upprepa hela predikan. Men inte då, då fanns den inte.
Tänk vad skönt om man slapp att alltid förklara sig och sin kropps egenheter. För det känns som att jag måste. Som att folk tror att jag glömmer för att jag inte bryr mig eller tycker att det är viktigt. Så är det ju inte. Jag bara minns inte.
2 comments:
Som pastorns fru måste jag säga att pastorn är väldigt bra på att komma ihåg allt själv... utom tider han borde passa och sånt, de verkar lätt försvinna ur hans hjärna.
Jag är precis som du och kommer inte ihåg mycket av vad den som predikat predikat om... så det behöver du inte känna dig konstig för.
I allafall brukar jag komma ihåg om det var bra och om jag upplevde Den Helige Ande när jag lyssnade, om jag blev berörd helt enkelt och det är viktigare i längden än själva innehållet tycker jag. Sedan har jag väldigt svårt att komma ihåg detaljer men det är Herrn väldigt bra på.
Kram Ewa
Tack Ewa! Ja, predikningar glömmer man lätt. Men det här var bara ett av många exempel på att mitt minne inte är vad det har varit. Både man och barn är helt fascinerade av hur mycket och hur fort jag glömmer... Vet inte om det beror på sjukdom, medicin eller arv. Både mamma och mormor har svårt att minnas liksom jag. Och som sagt, har man exceptionellt dåligt minne så får man ofta förklara sig, vilket kan vara tröttsamt...
Kram!
Post a Comment