Såg just ett program på kunskapskanalen om Afrika, eller åtminstone en rad länder i Afrika. Det goda livet, hette det. Jag såg inte hela men tillräckligt för att bli tankfull. Olika människor i olika kulturer, folk, länder, samhällsskikt talade om vad som är viktigast i livet. Och det varierade!
Bushmen och pygméer ville helst bara få vara ifred och leva sitt liv i sin naturliga miljö. Där fanns det mat, och är man mätt så är man lycklig. Ungefär så sa de. En pygmé tyckte att staden var så tråkig, där hände ju ingenting. Djungeln var bra mycket bättre! Där fanns mat, där visste de hur de skulle bete sig och behövde inga pengar. Där sjöng de och var glada.
Vissa hade nåtts av missionärer och satte Guds ord och bönen före allt annat. Att respektera sin nästa var självklart. Sen var det pojksoldaten som var nöjd när han hade vapen. Han hade ingen familj, ingenting annat... Men med ett vapen i handen kunde han få precis allt det han ville ha. Folk var rädda, och såg han något han ville ha så dödade han bara ägaren och tog det! Det fanns fler som menade att pengar var det viktigaste. De hade sett västvärlden på tv, och trodde att alla där hade det bra på alla sätt. Har man bara pengar behöver man inget mer.
Biståndet passiviserar afrikanen, menade en före detta president. Det bästa för Afrika vore att glömmas av Europa ett tag, och få hitta sig självt. Många oroades över hur västkulturen spred individualism och respektlöshet mot äldre.
Vet inte riktigt vad jag vill säga med detta... Men det finns mycket som är tänkvärt i det. Vad är det som ger mening åt ditt liv? Har du smittats av västvärldens konsumism? Förmodligen mer än du själv tror... Hur självklart är det för dig att respektera andra? Många av dessa människor hindrades från att leva sina liv som de ville. Hindrades av andra människor. Av deras brist på respekt. Om du inte respekterar människor nära och långt borta, hur påverkas deras liv av det? Vilket avtryck gör du i världen? Lite läskig tanke....
Wednesday, December 16, 2009
Wednesday, December 2, 2009
Du kan förändra!
För ett litet tag sedan hittade jag en länk till detta youtube-klipp, och jag tyckte att det var helt fantastiskt! Tänk vad en människa kan påverka! Se och bli inspirerad!
Dörrkrans av lingonris
Ville bara visa min dörrkrans som jag gjorde idag. Inte för att den är så märkvärdig, men det lyser upp bloggen lite att ha med några bilder då och då. Önskar du kunde känna lukten av skog från lingonriset! Kottarna är lite större än vanliga kottar, och kommer från något gammalt arrangemang som vi fått någon gång. Kan vara bra att ha, tänkte jag. Och det var de ju!
En liten, liten tomte...
Jag berättade aldrig om andakten på scoutavslutningen. Den var så bra! En kvinna från församlingen var där och berättade om vad julen betyder för henne. Hon visade en broderad kalender, tände ljus och pratade om julmusiken. Sen tar hon fram en liten, liten tomte. Typ minsta garntomten du kan tänka dig, så liten var den. Och så säger hon, att visst finns tomten med i hennes julfirande. Men just så där liten är han! Hon tar fram en julprydnad med Jesus och Maria, som är mycket större än tomten, och förklarar att just Jesus är det viktigaste med julen för henne. Och jag tyckte att det var en så underbar illustration! Visst kan tomten få komma med paket, men han får inte ta över hela julen!
Tyvärr är det just vad som skett i stor utsträckning. Tomten har tagit över. Julen är fylld av krav och måsten. Och dyrt blir det. Allt det där vill jag bara släppa i år. Jag vill fira julen så som den firas bör. Visst kommer jag att förbereda, och visst kommer jag att handla. Men det är inte vad min jul kommer handla om. Min jul kommer vara fylld av glädje och tacksamhet över allt jag redan har. Den kommer vara fylld av ljus och kärlek. Jag kommer att prioritera min familj, och vi ska tillsammans mysa in julen! Musiken som ljuder kommer vara lovsång till Gud, över den fantastiska gåva som han gett oss i Jesus, Gud med oss. Jag vill ersätta varenda tomte vi brukar pynta med, med en julängel som får ropa ut det stora som skett: "Ära vare Gud i höjd, och på jorden fred!" "Kristus till jorden är kommen, oss är en frälsare född!"
I vanliga fall firar vi jul med min familj, och då kan vi ju inte styra över hur allt ska vara. Men i år firar vi själva, och det ska faktiskt bli både skönt och roligt! Vi ska läsa julevangeliet och tala om Jesus tillsammans, lyssna på julmusik som upphöjer Gud, vara tacksamma över allt vi har och umgås hela julen. Det är åtminstone vad jag vill. Vad jag ska jobba för. Hela mitt inre sjunger!!!
Tyvärr är det just vad som skett i stor utsträckning. Tomten har tagit över. Julen är fylld av krav och måsten. Och dyrt blir det. Allt det där vill jag bara släppa i år. Jag vill fira julen så som den firas bör. Visst kommer jag att förbereda, och visst kommer jag att handla. Men det är inte vad min jul kommer handla om. Min jul kommer vara fylld av glädje och tacksamhet över allt jag redan har. Den kommer vara fylld av ljus och kärlek. Jag kommer att prioritera min familj, och vi ska tillsammans mysa in julen! Musiken som ljuder kommer vara lovsång till Gud, över den fantastiska gåva som han gett oss i Jesus, Gud med oss. Jag vill ersätta varenda tomte vi brukar pynta med, med en julängel som får ropa ut det stora som skett: "Ära vare Gud i höjd, och på jorden fred!" "Kristus till jorden är kommen, oss är en frälsare född!"
I vanliga fall firar vi jul med min familj, och då kan vi ju inte styra över hur allt ska vara. Men i år firar vi själva, och det ska faktiskt bli både skönt och roligt! Vi ska läsa julevangeliet och tala om Jesus tillsammans, lyssna på julmusik som upphöjer Gud, vara tacksamma över allt vi har och umgås hela julen. Det är åtminstone vad jag vill. Vad jag ska jobba för. Hela mitt inre sjunger!!!
I år ska jag inte bara uppleva julen, jag ska fira den!
Mysiga december
December är en underbar månad! Stressig ibland, kanske... Men den är så helt fokuserad på förberedelser och mys i väntan på julen, och det gillar jag! Man kan med gott samvete ägna hela månaden åt att pynta och pyssla, baka och mysa, tända ljus och umgås. Vardagen bleknar i ljuset av adventsstjärnor och julmusik. Mysigt och härligt!!!
Jag håller som mest på att förbereda hemmet. Efter en lång sommar och höst då jag närmast ignorerat vårt hem, så finns det att göra! Men jag spar orken, och gör lite i taget. Och börjar med det som jag känner för just då. Så här långt innebär det att vi bakat ett jättelass med pepparkakor, tagit fram adventsbelysningen till fönstren, pyntat i köket och gjort en krans av lingonris till dörren. Hade tänkt putsa köksfönstren idag (trots att gardinerna och allt är på plats redan) men det är minusgrader ute, så jag får ge mig till tåls. Det är ett ganska behagligt sätt att feja och pynta, just att ta en sak i taget så som man känner för det. Och det jag prioriterar bort kommer jag inte att sakna. Jag vet ju hur trött jag har varit, och känner att jag har släppt många krav i och med det. Allt som blir gjort är bonus!!! Dessutom vet jag ju inte om jag bara är tillfälligt piggare pga mediciner, och då är det ju dumt att lägga ribban för högt...
Friday, November 27, 2009
Ta tag i det!
När man inte mår bra, orkar man inte med allt man annars brukar göra. Den senaste tiden har uppmärksammat mig på vad som är viktigt för mig, och vad som får mig att mår bra.
Även om jag inte orkar med allt som jag skulle vilja få gjort i hemmet eller skolan, försöker jag se till att prioritera det som får mig att må bra. Det måste jag göra, för min egen skull. Gör jag det som jag blir glad av och mår bra av, så blir jag också piggare och känner mig bättre. Det hänger liksom ihop.
Ofta delar vi upp människan i så tydliga områden, exempelvis i ande, själ och kropp. Felet vi verkar göra är att försöka markera ut tydliga gränser mellan dessa områden. Jag börjar tro mer och mer att de gränserna inte finns på det sätt vi föreställer oss. De hänger ihop och påverkar varandra väldigt mycket.
Därför tycker jag att du ska göra som jag: släpp alla måsten, och prioritera det som prioriteras bör. Visst finns det saker som vi måste göra, men många av våra "måsten" är något vi bara fått för oss. Se till att fokusera och lägga en del av din energi på det som får dig att må bra! För mig är det min familj, min Gud och mitt pyssel. Gud ger mig kraft och en större dimension i livet, familjen ger mig kärlek och gemenskap, mitt pyssel ger mig glädjen att skapa.
Vad får dig att må bra? Ta tag i det! För din egen skull helt, enkelt. Det kommer att göra dig till en lyckligare människa, det är jag helt övertygad om!
Även om jag inte orkar med allt som jag skulle vilja få gjort i hemmet eller skolan, försöker jag se till att prioritera det som får mig att må bra. Det måste jag göra, för min egen skull. Gör jag det som jag blir glad av och mår bra av, så blir jag också piggare och känner mig bättre. Det hänger liksom ihop.
Ofta delar vi upp människan i så tydliga områden, exempelvis i ande, själ och kropp. Felet vi verkar göra är att försöka markera ut tydliga gränser mellan dessa områden. Jag börjar tro mer och mer att de gränserna inte finns på det sätt vi föreställer oss. De hänger ihop och påverkar varandra väldigt mycket.
Därför tycker jag att du ska göra som jag: släpp alla måsten, och prioritera det som prioriteras bör. Visst finns det saker som vi måste göra, men många av våra "måsten" är något vi bara fått för oss. Se till att fokusera och lägga en del av din energi på det som får dig att må bra! För mig är det min familj, min Gud och mitt pyssel. Gud ger mig kraft och en större dimension i livet, familjen ger mig kärlek och gemenskap, mitt pyssel ger mig glädjen att skapa.
Vad får dig att må bra? Ta tag i det! För din egen skull helt, enkelt. Det kommer att göra dig till en lyckligare människa, det är jag helt övertygad om!
Kroniskt
Problemet med kroniska sjukdomar, är att de har en benägenhet att sätta sig i huvudet. Alltså mentalt. En förkylning tex, den vet man att den går över förr eller senare. Visst blir man säkert förkyld igen, men det är inget man tänker på. Har man blivit frisk från en höstförkylning så går man inte direkt och deppar över att man kanske blir förkyld till våren igen.
Men kroniska besvär är lättare att ta ut i förskott. Även när man är besvärsfri och till synes frisk, så vet man att det hela tiden ligger där i kroppen någonstans och lurar, och bara väntar på nästa tillfälle. Då är det lätt att bli deppig.
Som jag skrivit om tidigare fick jag behandling för luftrörsbesvär, troligen astma, för tre veckor sedan. Nu i veckan blev jag förkyld igen, och andningssvårigheterna kom som ett brev på posten. Inte för att jag ens blivit helt bra emellan, men bättre hade det blivit. Fick åka till doktorn igen och få fler mediciner. Känner mig påverkad hela tiden, antingen av sjukdom eller av mediciner. Igår när jag skulle sova sökte jag tröst i den söta nallen jag fick av min söta man en gång. Ledsen... Kämpar för att inte låta det ta överhanden, så att jag kan njuta fullt ut av livet och allt gott som det har att ge, trots diverse krämpor. Ibland går det bättre, ibland går det sämre.
"Min kropp och mitt mod må svika, men jag har Gud, han är min klippa för evigt." (Ps 73:26)
Men kroniska besvär är lättare att ta ut i förskott. Även när man är besvärsfri och till synes frisk, så vet man att det hela tiden ligger där i kroppen någonstans och lurar, och bara väntar på nästa tillfälle. Då är det lätt att bli deppig.
Som jag skrivit om tidigare fick jag behandling för luftrörsbesvär, troligen astma, för tre veckor sedan. Nu i veckan blev jag förkyld igen, och andningssvårigheterna kom som ett brev på posten. Inte för att jag ens blivit helt bra emellan, men bättre hade det blivit. Fick åka till doktorn igen och få fler mediciner. Känner mig påverkad hela tiden, antingen av sjukdom eller av mediciner. Igår när jag skulle sova sökte jag tröst i den söta nallen jag fick av min söta man en gång. Ledsen... Kämpar för att inte låta det ta överhanden, så att jag kan njuta fullt ut av livet och allt gott som det har att ge, trots diverse krämpor. Ibland går det bättre, ibland går det sämre.
"Min kropp och mitt mod må svika, men jag har Gud, han är min klippa för evigt." (Ps 73:26)
Thursday, November 26, 2009
Rädslor
Min dotter gjorde en sak väldigt tydlig för mig häromdagen - det vi är mest rädda för är det som vi inte känner till, inte förstår eller inte har kontroll över.
Hon skulle vid detta tillfälle ha gympa för första gången på dagis. Dagen innan denna stora händelse började hon kinka och ville absolut inte gå till dagis på gympa-dagen. Till slut förklarade hon att hon var rädd - hon hade ju aldrig haft gympa förut! Dags för mamma att starta operation terapi!
Vi började med lite "övningsgympa". Vi satte på lite rockig musik i hennes rum och började skutta omkring på äkta gympa-manér. Det var roligt minsann! Att packa gympaväskan var inte riktigt lika kul, då blev det lite otäckt igen. Men tokmamma stoppade i en massa tokiga grejer i påsen, som hon var tvungen byta ut mot gympakläderna. Det var lite kul! Sedan fick storebror berätta om vad man gör på gympa. Till slut tyckte hon att det skulle bli ganska kul... Och på den stora dagen gick det jättebra!
Visst är det så typiskt att vi blir rädda eller nervösa när vi ska göra något för första gången?!
Sonen är mörkrädd. Rädd för monster och spöken som håller till bakom dörrar till garderober och förråd... Om ingen har sett monster, hur vet man då att de INTE finns? ...säger han. När jag själv cyklade hem från kyrkan en mörk sensommarkväll tänkte jag också på mörkret. På att allt blir så kusligt när man inte riktigt ser... Saker kan komma så nära inpå en innan man upptäcker dem! Och det kan göra mig rädd. Att jag inte vet om det är någon eller något där... Då blir jag rädd.
Kontrollbehovet är stort. Vi vill se, vi vill veta, vi vill få bekräftat. Vi vill inte känna oss maktlösa. Vi vill ha koll.
Häromkvällen satt jag och letade minnesversar. Min scoutpatrull ska få egna biblar på första advent, och jag skulle hitta en vers åt dem var som skulle skrivas in i deras bibel. Även om ingen fick den som bibelvers, så fastnade jag för den här versen:
"Förtrösta på Herren av allt ditt hjärta, och förlita dig inte på ditt förstånd." (Ords 3:5)
Sug på den lite...
Hon skulle vid detta tillfälle ha gympa för första gången på dagis. Dagen innan denna stora händelse började hon kinka och ville absolut inte gå till dagis på gympa-dagen. Till slut förklarade hon att hon var rädd - hon hade ju aldrig haft gympa förut! Dags för mamma att starta operation terapi!
Vi började med lite "övningsgympa". Vi satte på lite rockig musik i hennes rum och började skutta omkring på äkta gympa-manér. Det var roligt minsann! Att packa gympaväskan var inte riktigt lika kul, då blev det lite otäckt igen. Men tokmamma stoppade i en massa tokiga grejer i påsen, som hon var tvungen byta ut mot gympakläderna. Det var lite kul! Sedan fick storebror berätta om vad man gör på gympa. Till slut tyckte hon att det skulle bli ganska kul... Och på den stora dagen gick det jättebra!
Visst är det så typiskt att vi blir rädda eller nervösa när vi ska göra något för första gången?!
Sonen är mörkrädd. Rädd för monster och spöken som håller till bakom dörrar till garderober och förråd... Om ingen har sett monster, hur vet man då att de INTE finns? ...säger han. När jag själv cyklade hem från kyrkan en mörk sensommarkväll tänkte jag också på mörkret. På att allt blir så kusligt när man inte riktigt ser... Saker kan komma så nära inpå en innan man upptäcker dem! Och det kan göra mig rädd. Att jag inte vet om det är någon eller något där... Då blir jag rädd.
Kontrollbehovet är stort. Vi vill se, vi vill veta, vi vill få bekräftat. Vi vill inte känna oss maktlösa. Vi vill ha koll.
Häromkvällen satt jag och letade minnesversar. Min scoutpatrull ska få egna biblar på första advent, och jag skulle hitta en vers åt dem var som skulle skrivas in i deras bibel. Även om ingen fick den som bibelvers, så fastnade jag för den här versen:
"Förtrösta på Herren av allt ditt hjärta, och förlita dig inte på ditt förstånd." (Ords 3:5)
Sug på den lite...
Tråkigt...
Har inte uppdaterat så mycket på sistone... Mestadels beror det på att det jag upplevt den senaste tiden mest är baserat på att jag inte mått bra, och det känns så urbota tråkigt att skriva om! Vem vill läsa en massa gnäll hela tiden? Inte jag i alla fall, och förmodligen inte du heller. Men tyvärr påverkas vardagen väldigt mycket av hur man mår, så är det ju bara. Särskilt om det sätter sig på humöret. Men nu ska jag försöka rycka upp mig, och skriva om lite av allt det roliga som hänt under tiden som jag inte mått så bra!
Julavslutning
Ikväll hade vi julavslutning på våra Royal Rangers. Vanligtvis brukar det mest vara lekar och så, men i år fick en av de andra ledarna en strålande idé. Vi gjorde en upplevelsevandring för barnen, där de fick gå in i olika rum i kyrkan, samt utanför kyrkan. På vägen träffade de Maria och Josef med Jesus som en liten baby, de fick se änglar som sjöng om det stora som hänt, de fick träffa en herde som änglarna visat sig för och hjälpa honom att räkna får, samt träffa ett par stjärntydare på väg för att fira den nyfödda konungen. Jag och min man spelade de sistnämnda. Utstyrda i lakan och morgonrockar hade vi (läs min man) slagit upp en presenning till tält, fyllt med kuddar och filtar för lite orientalisk stämning.
Tror att det uppskattades av barnen. Kul att göra något nytt! Även om inte jag personligen varit med på så många julfester... Men det är alltid roligt att vara kreativ!!!
Sunday, November 15, 2009
Kalasdags!
Dags för kalas i helgen, så jag fick anledning att göra ett par kort. Det blev två likadana, fast i olika färg. Tycker själv att de blev rätt så fina. Ofta blir de enkla korten de finaste, har jag märkt...
Wednesday, November 11, 2009
Ett litet skelett
I samband med allahelgona-helgen var vi och tände ljus på svärmors grav. Någon dag senare sitter dottern och funderar.
- Mamma, kan man se när man är död?
Osäker på hur hon menar, om hon syftar på tillvaron efter döden, och om de döda kan se oss på jorden, svarar jag undvikande. Varpå hon glatt konstaterar:
- Det får vi se när du är död, och ligger där som ett litet skelett, om du kan se något då!
Ingen dödsångest eller separationsångest där inte!
- Mamma, kan man se när man är död?
Osäker på hur hon menar, om hon syftar på tillvaron efter döden, och om de döda kan se oss på jorden, svarar jag undvikande. Varpå hon glatt konstaterar:
- Det får vi se när du är död, och ligger där som ett litet skelett, om du kan se något då!
Ingen dödsångest eller separationsångest där inte!
Friday, November 6, 2009
Svårt att andas...
Hade inte tänkt att denna blogg skulle innehålla så mycket prat om sjukdom. Det är ju ett så deprimerande ämne många gånger, och jag vill egentligen inte vara gnällig. Men tydligen påverkar det mitt liv mycket mer än jag hittills trott...
Har varit förkyld några dagar, hostig och svårt att andas. Det brukar bli så någon eller några gånger varje höst. En gång om året brukar jag få åka in akut och inhalera pga andningssvårigheter. Varje gång har läkarna sagt att det är förkylning som försvåras pga min pollenallergi. Vid något tillfälle fick jag bara hostmedicin som hjälp. En läkare tyckte dock att jag hade så svåra besvär att jag fick en inhalator med luftrörsvidgande. Det var skönt! Har velat ha det varje gång sedan dess, men det har inte blivit så. Idag fick jag åka till vårdcentralen, då jag inte kunde sova inatt. Svårt att andas igen. Läkaren lyssnade på mina lungor och sa på en gång att det var astmatiska besvär. Solklart fall av astma! Blev lite snopen, eftersom alla andra sagt tvärtom. Men det kändes ändå mest skönt, för nu fick jag mediciner utskrivna som faktiskt hjälper mot mina besvär, och jag kan få hjälp i fortsättningen utan att behöva vänta tills andningsbesvären är akuta... Och det känns bra.
Har nu inhalerat några gånger under dagen, och fått en rungande huvudvärk. Förmodligen en biverkning. Till en början var jag så lycklig över att äntligen få en ordentlig diagnos, bli tagen på allvar. Och få bra mediciner, inte minst. Nu är jag ledsen. Alla mediciner som funkar bra tycks ha så jobbiga biverkningar. Medicin som inte hjälper så mycket, mår man inte dåligt av. Men de som verkligen tar bort besvären, orsakar nya besvär.
Tankarna börjar vandra... När hade jag en dag senast, utan några fysiska besvär över huvud taget? Minns inte... Vet inte om det beror på att det är så länge sen, eller att man helt enkelt inte tänker på det när allt funkar. Men nu längtar jag... Och ibland tänker jag steget längre - det är så mycket "fel" på min kropp, hur länge kommer den att orka? På ett sätt kan jag längta bort ibland, till en tillvaro där allt känns bra. Men jag vill vara här hos min familj, hos mina barn. Tror att de behöver mig....? Och jag har egentligen ingen legitim anledning att tycka så synd om mig själv, eller klaga, för så sjuk är jag inte. Så ont har jag inte. Men det är oändligt tröttsamt att aldrig må riktigt bra. Jag har ont, eller är svullen i en led, eller mår illa, eller är onaturligt trött, eller har svårt att andas, eller är allergisk, osv. Då kan det vara svårt att hitta orken och glädjen. Då är det lätt att känna sig misslyckad... Beundrar dem som är svårt sjuka och ändå hittar ork och glädje i livet, som inte deppar ner sig. Beundrar verkligen dem!
Nåja, jag ska gå och lägga mig nu. Hoppas att det känns bättre imorgon... Annars får jag försöka muntra upp mig ändå... Försöka hinna med något som jag blir glad av mitt i allt plugg!
Har varit förkyld några dagar, hostig och svårt att andas. Det brukar bli så någon eller några gånger varje höst. En gång om året brukar jag få åka in akut och inhalera pga andningssvårigheter. Varje gång har läkarna sagt att det är förkylning som försvåras pga min pollenallergi. Vid något tillfälle fick jag bara hostmedicin som hjälp. En läkare tyckte dock att jag hade så svåra besvär att jag fick en inhalator med luftrörsvidgande. Det var skönt! Har velat ha det varje gång sedan dess, men det har inte blivit så. Idag fick jag åka till vårdcentralen, då jag inte kunde sova inatt. Svårt att andas igen. Läkaren lyssnade på mina lungor och sa på en gång att det var astmatiska besvär. Solklart fall av astma! Blev lite snopen, eftersom alla andra sagt tvärtom. Men det kändes ändå mest skönt, för nu fick jag mediciner utskrivna som faktiskt hjälper mot mina besvär, och jag kan få hjälp i fortsättningen utan att behöva vänta tills andningsbesvären är akuta... Och det känns bra.
Har nu inhalerat några gånger under dagen, och fått en rungande huvudvärk. Förmodligen en biverkning. Till en början var jag så lycklig över att äntligen få en ordentlig diagnos, bli tagen på allvar. Och få bra mediciner, inte minst. Nu är jag ledsen. Alla mediciner som funkar bra tycks ha så jobbiga biverkningar. Medicin som inte hjälper så mycket, mår man inte dåligt av. Men de som verkligen tar bort besvären, orsakar nya besvär.
Tankarna börjar vandra... När hade jag en dag senast, utan några fysiska besvär över huvud taget? Minns inte... Vet inte om det beror på att det är så länge sen, eller att man helt enkelt inte tänker på det när allt funkar. Men nu längtar jag... Och ibland tänker jag steget längre - det är så mycket "fel" på min kropp, hur länge kommer den att orka? På ett sätt kan jag längta bort ibland, till en tillvaro där allt känns bra. Men jag vill vara här hos min familj, hos mina barn. Tror att de behöver mig....? Och jag har egentligen ingen legitim anledning att tycka så synd om mig själv, eller klaga, för så sjuk är jag inte. Så ont har jag inte. Men det är oändligt tröttsamt att aldrig må riktigt bra. Jag har ont, eller är svullen i en led, eller mår illa, eller är onaturligt trött, eller har svårt att andas, eller är allergisk, osv. Då kan det vara svårt att hitta orken och glädjen. Då är det lätt att känna sig misslyckad... Beundrar dem som är svårt sjuka och ändå hittar ork och glädje i livet, som inte deppar ner sig. Beundrar verkligen dem!
Nåja, jag ska gå och lägga mig nu. Hoppas att det känns bättre imorgon... Annars får jag försöka muntra upp mig ändå... Försöka hinna med något som jag blir glad av mitt i allt plugg!
Thursday, November 5, 2009
Björndröm
Hade en så märklig dröm inatt. Den handlade om en björn. Av någon anledning hade jag tagit hand om den, eller räddat den på något vis. Den var väl lite tam på något vis, för den brukade ligga "i knät" på mig, så gott den nu fick plats... Samtidigt hade den kvar det vilda i sig, för jag var rädd för den. Jag insåg att den lätt skulle kunna skada eller döda mig om den ville. Björnen föstod också detta, och frågade mig om jag litade på den... Det gjorde jag inte helt utan trodde att den till slut skulle göra mig illa. Sedan är det scenbyte, jag håller på och klättrar uppför en träställning i skogen för att studera djur eller något sådant. När jag är minst tio meter upp i luften brakar stegen sönder, och jag blir hängande i en hand i ställningen. Björnen är nere på marken och får se detta, och reagerar snabbt. Först kastar den upp ett "paket" av granris som jag ska hålla i den dinglande armen. (Förstod inte då och inte heller nu vad det skulle vara bra för...) Sedan klättrade björnen i vansinnig fart upp på ställningen och drog upp mig i säkerhet. Jag kunde lita på den! Mer än på andra, tydligen, för de som varit med mig hade inte kunnat hjälpa mig. Björnen däremot var en skicklig klättrare och tvekade inte. Väl i säkerhet utbrast björnen: "Ska du inte tacka din Skapare? Så här:..." och så började björnen sjunga. Jag hade förväntat mig något djuriskt till någon djurgud, men han sjöng på melodin till Amazing grace, en sång om Kristus...
Märklig dröm... Vet inte var mitt undermedvetna fick allt det ifrån. Men ibland tycker jag man kan lära sig något av sina drömmar. Kanske vill den här drömmen säga att man inte ska se till det yttre... Den som verkar opålitlig utanpå kan vara den som är bäst att ha när det krisar sig, eller nåt... Allt är inte vad det ser ut att vara, helt enkelt!
Märklig dröm... Vet inte var mitt undermedvetna fick allt det ifrån. Men ibland tycker jag man kan lära sig något av sina drömmar. Kanske vill den här drömmen säga att man inte ska se till det yttre... Den som verkar opålitlig utanpå kan vara den som är bäst att ha när det krisar sig, eller nåt... Allt är inte vad det ser ut att vara, helt enkelt!
Wednesday, November 4, 2009
Förkylningstider
Inatt har jag verkligen sovit urdåligt. Har varit vaken minst en gång i timmen hela natten. Ont i bihålorna, ont i huvudet, snorig, hostig... Sonen kom in till vår säng (som vanligt, han är mycket mörkrädd) vilket gjorde det ännu svårare att slappna av. Det var en väldigt blåsig natt, och då blir det ganska kallt i huset. Han sover utan pyjamas, och dessutom sparkar han av sig täcket hela tiden. Därför låg jag hela natten beredd att lägga över honom täcket igen, så han inte skulle bli förkyld... Vore skönt om han kom över sin mörkrädsla så vi fick ha sängen ifred... Han är ändå åtta år och tar upp en hel del plats i vår 160 cm breda säng. Dottern sover dock gott i sin egen säng. Men ibland händer det att hon kryper ner lite hos oss och myser, när hon har vaknat på morgonen.
Jag hoppas att jag frisknar till ganska omgående... Imorgon ska vi ha gemensam höstfest på scouterna, och det är jag som ska ha andakten. Vill inte missa den, för jag var sjuk förra gången det var gemensam andakt och jag skulle ha den. Vore så dumt att missa igen. Dessutom har jag en tenta som ska göras någon gång i veckan, och en del skoljobb att göra färdigt innan jag vågar börja på den. Blir jag sjukare nu, så hinner jag inte...
Samtidigt går vi i valet och kvalet hur vi ska göra med vaccinering mot svininfluensan. Jag har redan fått den första sprutan, eftersom jag är i en riskgrupp pga mina mediciner. Vi har sagt till på skolan att sonen ska vaccineras, för det vill han själv. Men dottern får panik när vi talar om sprutor. Vill nog att hon ska vaccineras, men det känns elakt att spä på hennes sjukhusskräck, som faktiskt släppt en del den senaste tiden. Håhå jaja, alla dessa val...
Jag hoppas att jag frisknar till ganska omgående... Imorgon ska vi ha gemensam höstfest på scouterna, och det är jag som ska ha andakten. Vill inte missa den, för jag var sjuk förra gången det var gemensam andakt och jag skulle ha den. Vore så dumt att missa igen. Dessutom har jag en tenta som ska göras någon gång i veckan, och en del skoljobb att göra färdigt innan jag vågar börja på den. Blir jag sjukare nu, så hinner jag inte...
Samtidigt går vi i valet och kvalet hur vi ska göra med vaccinering mot svininfluensan. Jag har redan fått den första sprutan, eftersom jag är i en riskgrupp pga mina mediciner. Vi har sagt till på skolan att sonen ska vaccineras, för det vill han själv. Men dottern får panik när vi talar om sprutor. Vill nog att hon ska vaccineras, men det känns elakt att spä på hennes sjukhusskräck, som faktiskt släppt en del den senaste tiden. Håhå jaja, alla dessa val...
Tuesday, October 27, 2009
Förmågor
Satt och bläddrade i Illustrerad Vetenskap tidigare idag. Läste där en notis om världens intelligentaste man. Han hade vid ett flertal tillfällen fått sin IQ uppmätt till 280, vilket är väldigt högt! Notisen berättade att denne man avled i 40-årsåldern, utan att ha åstadkommit något särskilt. Det fick mig att börja tänka.
Många gånger tror vi att vi måste vara så väldigt duktiga och/eller smarta för att kunna åstadkomma något vettigt. Det är lätt att misströsta om man upplever att man inte har några särskilda förmågor. Så kan jag känna många gånger. Visst finns det saker som jag kan, men jag är inte jätteduktig på något särskilt. Du vet, så där duktig som man tycker att så många andra är. Och så blir jag deppig.
Men tänk så mycket som människor åstadkommit i världen. Och ändå var de uppenbarligen inte smartast, för han som var det åstadkom ingenting. Men alla dessa som åstadkommit något lät sig inte hindras av att de inte var bäst. De tog den förmåga de faktiskt hade, och gjorde något av den. Man måste inte alltid vara så otroligt duktig för att kunna bidra med något till världen.
Det är intressant att fundera på vad denne intelligente man hade kunnat åstadkomma, om han bara hade försökt. Han var ju superintelligent, han hade ju kunnat använda det till något stort och viktigt, som många människor hade kunnat få nytta av. Men det gjorde han inte. Varför, kan man undra? Kanske hade han inte möjlighet, fel omständigheter i livet kanske. Eller valde han helt enkelt att låta bli? I stället för att använda sin förmåga till världens och människors godo, valde han kanske att leva ett helt vanligt Svensson-liv. Nöjd med att vara sig själv nog. Kan det ha varit så? Då finns det något att lära - att det är vår vilja att åstadkomma något, vår vilja att hjälpa, som kan komma att betyda något för andra människor. Har vi inte viljan att hjälpa, så spelar det ingen roll vilka förmågor och gåvor vi har.
Dagens lärdom: Du måste inte vara bäst för att kunna åstadkomma något. Men du måste vilja! Ta den förmåga du har, och gör något bra med den!!!
Många gånger tror vi att vi måste vara så väldigt duktiga och/eller smarta för att kunna åstadkomma något vettigt. Det är lätt att misströsta om man upplever att man inte har några särskilda förmågor. Så kan jag känna många gånger. Visst finns det saker som jag kan, men jag är inte jätteduktig på något särskilt. Du vet, så där duktig som man tycker att så många andra är. Och så blir jag deppig.
Men tänk så mycket som människor åstadkommit i världen. Och ändå var de uppenbarligen inte smartast, för han som var det åstadkom ingenting. Men alla dessa som åstadkommit något lät sig inte hindras av att de inte var bäst. De tog den förmåga de faktiskt hade, och gjorde något av den. Man måste inte alltid vara så otroligt duktig för att kunna bidra med något till världen.
Det är intressant att fundera på vad denne intelligente man hade kunnat åstadkomma, om han bara hade försökt. Han var ju superintelligent, han hade ju kunnat använda det till något stort och viktigt, som många människor hade kunnat få nytta av. Men det gjorde han inte. Varför, kan man undra? Kanske hade han inte möjlighet, fel omständigheter i livet kanske. Eller valde han helt enkelt att låta bli? I stället för att använda sin förmåga till världens och människors godo, valde han kanske att leva ett helt vanligt Svensson-liv. Nöjd med att vara sig själv nog. Kan det ha varit så? Då finns det något att lära - att det är vår vilja att åstadkomma något, vår vilja att hjälpa, som kan komma att betyda något för andra människor. Har vi inte viljan att hjälpa, så spelar det ingen roll vilka förmågor och gåvor vi har.
Dagens lärdom: Du måste inte vara bäst för att kunna åstadkomma något. Men du måste vilja! Ta den förmåga du har, och gör något bra med den!!!
Kort med medkänsla
Har äntligen fått ändan ur vagnen och gjort ett kort till en vän som har sorg. Skäms lite över att det tog sån tid innan det blev gjort, men å andra sidan brukar sorgen inte gå över efter några veckor, så lite "försenad" omtanke kan nog också vara värdefull. Det är nog lätt gjort att alla är medkännande i början, för att sedan anta att allt blir normalt efter en liten tid. Men viss sorg finns alltid kvar.
Tycker om att göra egna kort. Försöker liksom lägga in min omtanke i dem, när jag gör dem. Hoppas det blir uppskattat...
Tycker om att göra egna kort. Försöker liksom lägga in min omtanke i dem, när jag gör dem. Hoppas det blir uppskattat...Mina första raggsockar!
Mina första raggsockar... Äntligen är de klara! Det gick visserligen rätt snabbt att sticka dem, men de blev liggande ett litet tag däremellan... De är till sonen, och jag hade tänkt att han skulle ha dem på sig på scouterna i torsdags, men jag hann inte färdigt med den ena tån. Och då blev de liggande. Tills idag...
Känns alltid så bra när man avslutar något man påbörjat! Tycker de blev riktigt bra, dessutom. Inget knöliga, sitter inte åt konstigt, 
ett godkänt första försök helt enkelt!
ett godkänt första försök helt enkelt! Dessutom blir man glad av färgerna, och det tycker jag är bra! Raggsocksväder brukar oftast inte vara så inspirerande, och då kan det ju muntra upp lite med fina färger!
Wednesday, October 21, 2009
Tofflor
Nu har barnen äntligen fått ta med sig tofflorna som jag gjort till skola och dagis. Halkskyddet är på plats i form av latex-prickar. Det blev bättre än jag trodde, faktiskt. Sonen kunde visserligen känna några prickar igenom toffeln, men hans tofflor är också ganska tunna.
Detta är sonens sk pocket-book-tofflor. Jätteenkla att sticka! Här kan man även ana latex-prickarna som blänker lite. (Jättedålig bildkvalitet, jag vet! Har bara min skrotiga mobilkamera...)
Så här ser de ut på foten. Sitter riktigt bra, om man får storleken att funka. Egentligen är de one-size, men sonens fötter var något för små för det. Jag använde en tunnare sticka än i mönstret, så löste det sig.
Här är dotterns dagistofflor, virkade nyckelpigor. Standardmönster för virkade tofflor, med tån i mörkare (här brun) färg. Ögon och prickar har jag broderat i efterhand.
Så här gullig ser den ut på foten. Sitter också bra på, och är ju lite tjockare än den stickade toffeln. Maskintvättbar ull uppskattas, för hon är ganska kall om fötterna!
Detta var första försöket till nyckelpige-tofflor... Inte lika fina, men funkar fint hemma.
Och de ser ut så här på fötterna... Ser sköna ut, även om de är vindögda och har knasiga prickar!
Detta är sonens sk pocket-book-tofflor. Jätteenkla att sticka! Här kan man även ana latex-prickarna som blänker lite. (Jättedålig bildkvalitet, jag vet! Har bara min skrotiga mobilkamera...)
Så här ser de ut på foten. Sitter riktigt bra, om man får storleken att funka. Egentligen är de one-size, men sonens fötter var något för små för det. Jag använde en tunnare sticka än i mönstret, så löste det sig.
Här är dotterns dagistofflor, virkade nyckelpigor. Standardmönster för virkade tofflor, med tån i mörkare (här brun) färg. Ögon och prickar har jag broderat i efterhand.
Så här gullig ser den ut på foten. Sitter också bra på, och är ju lite tjockare än den stickade toffeln. Maskintvättbar ull uppskattas, för hon är ganska kall om fötterna!
Detta var första försöket till nyckelpige-tofflor... Inte lika fina, men funkar fint hemma.
Och de ser ut så här på fötterna... Ser sköna ut, även om de är vindögda och har knasiga prickar! Tuesday, October 20, 2009
En eftermiddag med barnen
Har klarat mig igenom den här dagen, trots att jag varit så trött. Har till och med orkat/tagit mig tid med ungarna bättre än vanligt. Har läst en hel hög böcker för dottern och letat legobitar åt sonen... Har lagt in ännu lite mera squash tillsammans med dottern också. Gjorde en första laddning för ett par dagar sedan, och det var så gott att vi gjorde lite till. Hon tycker om att lägga i grönsakerna i burkarna innan vi häller över lagen. Jätteredig var hon!
Har fixat lite med barnens tofflor som jag stickat respektive virkat. Har gjort halkskydd i form av prickar med flytande latex på undersidan. Nu ska de bara namnas, så kan de tas med till skola och dagis imorgon. Tog lite tid att få det gjort... Saker blir gärna liggande när det roligaste är gjort...
Sonen satt tydligen i djupa tankar vid middagen, för plötsligt frågade han om jag kan dö av min sjukdom. Nej, det tror jag inte, sa jag. Då undrade han om jag kunde dö om jag fick flera stycken andra sjukdomar som man kan dö av? Jo, det kan jag ju. Alla kommer ju dö en dag. Han funderade vidare över varför Gud inte hjälper alla som blir sjuka och dör för tidigt. Svårt att svara på... De funderar en del över sin farmor. Hon gick bort i cancer när sonen var tre, samma år som dottern föddes men innan jag blivit gravid. De sörjer att de inte minns henne respektive inte har träffat henne, det märks lite då och då. Dottern frågade vidare om hon också kunde dö, och det sa jag ju att hon kunde, men att jag hoppades att hon skulle vara en gammal tant då. Ja, i alla fall skulle hon vara vuxen, det tyckte hon var självklart. Ingen dödsångest där inte! Nästa fråga från henne var : "Mamma, vad är två plus två?" Hihi! Tvära kast minsann, och värre blev det när sonen berättade en halvfräck historia han hört i skolan. Ungar är för härliga! De kan verkligen konsten att byta samtalsämne.
Själv blir jag lätt vemodig över döden. Såg en bild på internet på Patrick Swayze, där han såg så ung och vacker ut. Förmodligen var det inte alls så han såg ut när han dog, de flesta som dör i cancer är ju ganska tärda. Men det känns ändå alltid vemodigt att se en bild på en ung människa och veta att han eller hon nu är död. Önskar ibland att jag kunde göra lika tvära kast i tanken som mina barn!
Har fixat lite med barnens tofflor som jag stickat respektive virkat. Har gjort halkskydd i form av prickar med flytande latex på undersidan. Nu ska de bara namnas, så kan de tas med till skola och dagis imorgon. Tog lite tid att få det gjort... Saker blir gärna liggande när det roligaste är gjort...
Sonen satt tydligen i djupa tankar vid middagen, för plötsligt frågade han om jag kan dö av min sjukdom. Nej, det tror jag inte, sa jag. Då undrade han om jag kunde dö om jag fick flera stycken andra sjukdomar som man kan dö av? Jo, det kan jag ju. Alla kommer ju dö en dag. Han funderade vidare över varför Gud inte hjälper alla som blir sjuka och dör för tidigt. Svårt att svara på... De funderar en del över sin farmor. Hon gick bort i cancer när sonen var tre, samma år som dottern föddes men innan jag blivit gravid. De sörjer att de inte minns henne respektive inte har träffat henne, det märks lite då och då. Dottern frågade vidare om hon också kunde dö, och det sa jag ju att hon kunde, men att jag hoppades att hon skulle vara en gammal tant då. Ja, i alla fall skulle hon vara vuxen, det tyckte hon var självklart. Ingen dödsångest där inte! Nästa fråga från henne var : "Mamma, vad är två plus två?" Hihi! Tvära kast minsann, och värre blev det när sonen berättade en halvfräck historia han hört i skolan. Ungar är för härliga! De kan verkligen konsten att byta samtalsämne.
Själv blir jag lätt vemodig över döden. Såg en bild på internet på Patrick Swayze, där han såg så ung och vacker ut. Förmodligen var det inte alls så han såg ut när han dog, de flesta som dör i cancer är ju ganska tärda. Men det känns ändå alltid vemodigt att se en bild på en ung människa och veta att han eller hon nu är död. Önskar ibland att jag kunde göra lika tvära kast i tanken som mina barn!
Trött...
Idag är en trött dag... Jag tar en medicin på måndagkvällen som i princip "förstör" nästa dag. Jag blir trött, mår illa... Det är inte särskilt roligt att behöva ta sådan medicin, men jag försöker trösta mig med allt gott den har med sig. Utan mina antiinflammatoriska mediciner drabbas jag med ojämna mellanrum av inflammationer, framför allt i knäna. Lederna blir svullna och ömma, och jag får svårt att använda dem. Jag var som sämst när min dotter var omkring året gammal, och jag minns ett tillfälle när hon satt på golvet och var ledsen. Ingen annan fanns i närheten just då, men jag kunde inte gå och lyfta upp henne utan fick mer eller mindre hasa fram och sätta mig bredvid henne på golvet och försöka trösta bäst det gick utan att kunna lyfta henne. Hon tittade så förebrående på mig, som att jag inte förstod att hon var ledsen, eller bara struntade i henne. Just att inte kunna vara med mina barn på det sätt jag vill har alltid varit det jobbigaste med min sjukdom. Tack och lov så har jag blivit bättre i kroppen under mina två graviditeter, så att jag kunnat bära omkring på dem när de var spädbarn utan problem.
Annars tycker jag att det är jobbigt att vara sjuk de gånger då det inte syns utanpå. Ett svullet knä är lätt att få förståelse för, men när inflammationer i kroppen eller biverkningar av mediciner gör en så trött att det är en pärs att ta sig uppför trappan, så är ju inte det något som syns. Det kanske inte är så, men det känns som om folk inte skulle tro mig riktigt då. Att jag bara är slö eller hittar på. Det kan vara svårt att känna att man duger när man är sjuk, så det kanske är lite dåligt självförtroende som gör att känns som att de inte tror mig riktigt. Det är ju inte så att jag vill att folk ska tycka synd om mig hela tiden. Det är bara jobbigt. Men jag önskar att de förstod hur det är och hur det känns att ha just min sjukdom... Så att jag slapp känna mig tvungen att förklara mig hela tiden.
Just nu känns det annars rätt bra i kroppen. Fick kortisonsprutor i båda knäna för ett par veckor sedan, och det brukar göra susen. De sög också ut 28 ml överflödig ledvätska i varje knä... Men jag tycker ändå att jag är ganska lyckligt lottad. Det finns så många andra som lider så mycket mer än jag gör. Jag har sällan värk, och med hjälp av medicinering kan jag göra det mesta jag vill. Det är något att vara tacksam för!!! Även om medicinen gör mig trött på tisdagar...
Annars tycker jag att det är jobbigt att vara sjuk de gånger då det inte syns utanpå. Ett svullet knä är lätt att få förståelse för, men när inflammationer i kroppen eller biverkningar av mediciner gör en så trött att det är en pärs att ta sig uppför trappan, så är ju inte det något som syns. Det kanske inte är så, men det känns som om folk inte skulle tro mig riktigt då. Att jag bara är slö eller hittar på. Det kan vara svårt att känna att man duger när man är sjuk, så det kanske är lite dåligt självförtroende som gör att känns som att de inte tror mig riktigt. Det är ju inte så att jag vill att folk ska tycka synd om mig hela tiden. Det är bara jobbigt. Men jag önskar att de förstod hur det är och hur det känns att ha just min sjukdom... Så att jag slapp känna mig tvungen att förklara mig hela tiden.
Just nu känns det annars rätt bra i kroppen. Fick kortisonsprutor i båda knäna för ett par veckor sedan, och det brukar göra susen. De sög också ut 28 ml överflödig ledvätska i varje knä... Men jag tycker ändå att jag är ganska lyckligt lottad. Det finns så många andra som lider så mycket mer än jag gör. Jag har sällan värk, och med hjälp av medicinering kan jag göra det mesta jag vill. Det är något att vara tacksam för!!! Även om medicinen gör mig trött på tisdagar...
Saturday, October 17, 2009
Avsked
Livet är fyllt av avsked, ändå är det alltid så svårt! Ikväll har vi varit på avskedsfest för min syster med familj, som snart reser till hennes makes hemland i ett helt år. Ett år är lång tid, särskilt som de har små barn. Vi kommer missa mycket i deras uppväxt... Just nu känns det väldigt tungt. Dessutom glömde jag att ta en massa kort på krabaterna ikväll, vilket jag hade tänkt göra. *Suck!*
Försöker se det positivt, att de små får lära känna sin andra halva av släkten osv... men det känns inte bättre för det! Trodde inte att jag skulle bli så ledsen, för jag är inte en person som brukar känna så mycket saknad på det sättet. Men ikväll när jag snosade en liten i nacken och tänkte att nästa gång vi ses är den lille ett år äldre, då kändes det väldigt sorgligt...
Försöker se det positivt, att de små får lära känna sin andra halva av släkten osv... men det känns inte bättre för det! Trodde inte att jag skulle bli så ledsen, för jag är inte en person som brukar känna så mycket saknad på det sättet. Men ikväll när jag snosade en liten i nacken och tänkte att nästa gång vi ses är den lille ett år äldre, då kändes det väldigt sorgligt...
Höstpyssel
Färgerna ute har varit helt ljuvliga den här hösten. Inspirerande, rent av... Så jag fick lust att göra mig en dörrkrans. Blev helt ok för att vara första gången tycker jag. Det är extra roligt att göra sånt här, när man kan hämta allt material i sin egen trädgård... Det gillar jag!
Sonen blev också inspirerad, men en krans var nog i tuffaste laget. Istället gjorde han detta fina. På kvällen åt vi tacos och åt i skenet av dessa ljus - hur mysigt som helst!
Thursday, October 15, 2009
Trafikvett på schemat
Tidigare ikväll var jag ledare för en grupp nioåriga scouter. Det är alltid lika spännande. Ibland får vi massor gjort, och ibland far de omkring som yra hönor utan att tyckas höra ett ord jag säger. Ikväll gick det ganska bra. Vi pratade trafikvett. De fick svara på trafikfrågor genom att ställa sig vid "ja-trädet" eller "nej-trädet" beroende på vilket svar de trodde var det rätta. Min käre make har lärt mig att man minns bättre om man lär med hela kroppen. Och de tyckte det var kul. Dessutom fanns det priser - tomat, morot eller äpple. Vinnarna fick välja först. De verkade nöjda, trots att priserna lite missvisande legat gömda i en kakburk.
Dessutom gjorde vi ett reflextest. Fyra av oss gick till andra änden av en fotbollsplan som ligger intill vår scoutplats. En hade reflexväst, en hade en vanlig reflex i snöre, en hade bara en ljus jacka utan reflexer, och en var mörkt klädd. Sedan fick de andra lysa med ficklampa på oss medan vi gick mot dem, och säga till när de såg oss. Det var skillnad, kan jag säga! Reflexvästen såg de med en gång, medan han med mörka kläder bara var några meter bort när de såg honom. Säger ganska mycket!
Även andakten, eller bibelstunden, gick bra. Det är inte alltid. De är så rastlösa, de små liven. Men vi satt och pratade tillsammans en stund, och det kändes riktigt givande. Jag läste ur pocket-bibeln om när Jesus kallade Matteus, när han talade med Nikodemus om natten, och om kvinnan vid brunnen. De fick ge förslag på likheter: att Jesus pratade med dem, att han brydde sig trots att de gjort dumheter, att de bjöd in sina vänner. Sedan pratade vi då om hur det kan se ut i våra liv, hur Gud ser på oss på samma sätt. Han har alltid tid med oss, och vårt värde ligger inte i vad vi gör. Dessutom kan vi förändra livet för andra genom att bry oss som han gjorde. Ibland krävs så lite för att förändra en människas liv. Att försöka uppmuntra en stökig klasskompis i lågstadiet kan vara den vändning han eller hon behöver. En medmänniska som bryr sig på riktigt kan göra enorm skillnad.
Dessutom gjorde vi ett reflextest. Fyra av oss gick till andra änden av en fotbollsplan som ligger intill vår scoutplats. En hade reflexväst, en hade en vanlig reflex i snöre, en hade bara en ljus jacka utan reflexer, och en var mörkt klädd. Sedan fick de andra lysa med ficklampa på oss medan vi gick mot dem, och säga till när de såg oss. Det var skillnad, kan jag säga! Reflexvästen såg de med en gång, medan han med mörka kläder bara var några meter bort när de såg honom. Säger ganska mycket!
Även andakten, eller bibelstunden, gick bra. Det är inte alltid. De är så rastlösa, de små liven. Men vi satt och pratade tillsammans en stund, och det kändes riktigt givande. Jag läste ur pocket-bibeln om när Jesus kallade Matteus, när han talade med Nikodemus om natten, och om kvinnan vid brunnen. De fick ge förslag på likheter: att Jesus pratade med dem, att han brydde sig trots att de gjort dumheter, att de bjöd in sina vänner. Sedan pratade vi då om hur det kan se ut i våra liv, hur Gud ser på oss på samma sätt. Han har alltid tid med oss, och vårt värde ligger inte i vad vi gör. Dessutom kan vi förändra livet för andra genom att bry oss som han gjorde. Ibland krävs så lite för att förändra en människas liv. Att försöka uppmuntra en stökig klasskompis i lågstadiet kan vara den vändning han eller hon behöver. En medmänniska som bryr sig på riktigt kan göra enorm skillnad.
Kvinnliga föreståndare?
Diskussionernas vågor lär gå höga ett tag framöver. Ulf Ekman har uttalat sig om sin syn på kvinnliga föreståndare i församlingar. Han menar att Bibeln inte ger något stöd för kvinnliga föreståndare, utan tvärtom alltid utgår ifrån denna post som manlig. Och det bör man ta hänsyn till, menar han. Pingst är nu i uppror. Pelle Hörnmark har sagt att för honom är det ingen jämställdhetsfråga, utan i och med Jesus försvann den skillnad mellan könen som uppstod vid syndafallet.
Det här oroar mig lite. Jag håller med Ulf Ekman om att det här är en bibeltolkningsfråga. Hur kan man inom pingst ta så lätt på det här? När det gäller homosexualitet är man jättehård på att följa Bibeln, och menar att det inte alls går att tolka den efter den tid man lever i. Och nu känns det som man gör precis tvärtom. Kan man bara bortse från det som står skrivet? Visserligen säger Paulus att nu är ingen längre man, kvinna, jude eller grek. Tidigare gränser är utsuddade. Men orden om föreståndaren står ju också i NT... Ett argument kan ju vara att författaren helt enkelt använde maskulin form (han) om föreståndaren, därför att det var enklare än att hela tiden skriva "han eller hon". Kanske är det så enkelt. Men vem av oss kan avgöra det, så här tvåtusen år i efterhand? Vi bör nog ta mer hänsyn än så till det som står skrivet.
Ulf Ekman menar inte att kvinnor inte kan ha ledarroller, predika eller profetera. Tvärtom. Så står det också i Bibeln om profeterande kvinnor. Har en känsla av att det är feministnerven som kommer i kläm. Unga kvinnor behöver kvinnliga förebilder, menar pingst. Det kan man väl ha utan att de är föreståndare!? Nej, vi bör nog vara väldigt försiktiga med att förklara varför Bibelns författare menar något annat än det som man kan läsa. Det tror jag är klokt i längden. Det blir farligt om det blir för godtyckligt vad man ska ta bokstavligt och inte, vad som är tidsberoende och inte. Vem är människa nog att avgöra det?
Det här oroar mig lite. Jag håller med Ulf Ekman om att det här är en bibeltolkningsfråga. Hur kan man inom pingst ta så lätt på det här? När det gäller homosexualitet är man jättehård på att följa Bibeln, och menar att det inte alls går att tolka den efter den tid man lever i. Och nu känns det som man gör precis tvärtom. Kan man bara bortse från det som står skrivet? Visserligen säger Paulus att nu är ingen längre man, kvinna, jude eller grek. Tidigare gränser är utsuddade. Men orden om föreståndaren står ju också i NT... Ett argument kan ju vara att författaren helt enkelt använde maskulin form (han) om föreståndaren, därför att det var enklare än att hela tiden skriva "han eller hon". Kanske är det så enkelt. Men vem av oss kan avgöra det, så här tvåtusen år i efterhand? Vi bör nog ta mer hänsyn än så till det som står skrivet.
Ulf Ekman menar inte att kvinnor inte kan ha ledarroller, predika eller profetera. Tvärtom. Så står det också i Bibeln om profeterande kvinnor. Har en känsla av att det är feministnerven som kommer i kläm. Unga kvinnor behöver kvinnliga förebilder, menar pingst. Det kan man väl ha utan att de är föreståndare!? Nej, vi bör nog vara väldigt försiktiga med att förklara varför Bibelns författare menar något annat än det som man kan läsa. Det tror jag är klokt i längden. Det blir farligt om det blir för godtyckligt vad man ska ta bokstavligt och inte, vad som är tidsberoende och inte. Vem är människa nog att avgöra det?
Wednesday, October 14, 2009
Sen höstskörd
Ikväll har jag roat mig. Jag har hämtat in all potatis, rödbetor, morötter och lök som blivit kvar i vårt trädgårdsland, så att det inte skulle bli förstört av kylan. Nu har jag tvättat bort all jord och fixat och grejat. Gjorde en inläggning på mina gula rödbetor, trots att timmen är sen. Kanske ångrar mig imorgon, men just nu känns det bra att ha det gjort. Man mår så bra av att arbeta med jorden. Lycka är det, att gå ut och hämta råvaror som man själv har odlat.
Alla dessa beslut...
Sitter här vid datorn och försöker hitta några kurser att läsa nästa termin. Trivs så bra med att plugga på distans att jag gärna hade fortsatt med det. Problemet är att det inte finns några kurser på distans som intresserar mig. Och eftersom det är långt till närmaste universitet med teologikurser så blir det lite besvärligt att läsa på campus. Och som vanligt är jag ute i sista minuten, så det finns inte mycket tid att fundera över vad jag vill. Fast jag vet vad jag vill. Jag vill läsa bibelvetenskap med hebreiska och grekiska, eller kristen historia, typ kyrkofäderna. Men det är svårt att hitta kurser som funkar. Panik!!!
Har inte fått så mycket gjort idag, annars... Förutom en väldigt smaskig lunch! Vi ska försöka dela på matlagningen lite mer, maken och jag. Han är lite för snäll och skämmer bort mig, vilket resulterat i att jag blivit allt bekvämare. Det är inte bra! Så jag har bestämt mig för att komma igång lite mer, nu när knäna är bra igen efter den senaste inflammationen. Det tror jag att vi alla kommer att må bättre av. Det måste vara jobbigt för maken när jag är dålig i lederna och allt i hemmet vilar på honom. Men som sagt, nu ska jag inte falla tillbaka i mina gamla hjulspår i första taget.
Var på spa-kväll igår - det var mysigt! Vi fick testa en massa hudvårdsprodukter och ha fotbad tillsammans hemma hos en väninna. Skönt med lite vardagslyx. Och mjuka och lena blev vi också! Tror att det är extra viktigt att göra roliga och mysiga saker på hösten, då man gärna blir lite deppig annars. Det är vad jag tänker gå in för i höst, åtminstone. Apropå roligt, så ser jag fram emot mitt nästa stickprojekt. Har precis stickat färdigt en kofta till en systerson, så nu är jag fri att påbörja något nytt. Jippi! (När jag nu ska hinna...)
Har inte fått så mycket gjort idag, annars... Förutom en väldigt smaskig lunch! Vi ska försöka dela på matlagningen lite mer, maken och jag. Han är lite för snäll och skämmer bort mig, vilket resulterat i att jag blivit allt bekvämare. Det är inte bra! Så jag har bestämt mig för att komma igång lite mer, nu när knäna är bra igen efter den senaste inflammationen. Det tror jag att vi alla kommer att må bättre av. Det måste vara jobbigt för maken när jag är dålig i lederna och allt i hemmet vilar på honom. Men som sagt, nu ska jag inte falla tillbaka i mina gamla hjulspår i första taget.
Var på spa-kväll igår - det var mysigt! Vi fick testa en massa hudvårdsprodukter och ha fotbad tillsammans hemma hos en väninna. Skönt med lite vardagslyx. Och mjuka och lena blev vi också! Tror att det är extra viktigt att göra roliga och mysiga saker på hösten, då man gärna blir lite deppig annars. Det är vad jag tänker gå in för i höst, åtminstone. Apropå roligt, så ser jag fram emot mitt nästa stickprojekt. Har precis stickat färdigt en kofta till en systerson, så nu är jag fri att påbörja något nytt. Jippi! (När jag nu ska hinna...)
Tuesday, October 13, 2009
Premiär!
Se där ja, då var det dags för en debut i bloggvärlden. Ännu en bloggare i mängden... Jag har frågat mig själv vad jag skulle kunna bidra med om jag började blogga. Och jag har kommit fram till att det kan vara mycket värt bara att få sätta sitt liv på pränt. Tänka igenom vad som hänt, och vad jag vill göra framöver. Om jag sedan skulle kunna inspirera någon annan till något bra, så är det bara bra!
Det är väl inte för inte som tankar om livet och framtiden kommer just nu. Den 15 oktober ska jag ha sökt kurser för nästa termin om jag vill fortsätta plugga. Och det vill jag ju. Nackdelen med att läsa fristående kurser, som jag gör, är att man varje termin måste fundera över vad man egentligen vill. Vilka kurser vill jag läsa egentligen, och varför? Ska det leda till något? Extra "ödesdigert" känns det nu, när jag bara kan få studiemedel för en hel termin till. Sen måste jag få pengar från något annat. Och då blir det läskigt. För vem vill anställa en förläst reumatiker utan körkort? Det är då jag börjar fundera på vad jag gjort och vad jag ska göra. Kanske kan bloggandet bli ett sätt att upptäcka vad jag kan och vill. Eller åtminstone får vara en del i den processen. Jag hoppas det. Nu vill jag sträcka på mig och vara den jag är!
Det är väl inte för inte som tankar om livet och framtiden kommer just nu. Den 15 oktober ska jag ha sökt kurser för nästa termin om jag vill fortsätta plugga. Och det vill jag ju. Nackdelen med att läsa fristående kurser, som jag gör, är att man varje termin måste fundera över vad man egentligen vill. Vilka kurser vill jag läsa egentligen, och varför? Ska det leda till något? Extra "ödesdigert" känns det nu, när jag bara kan få studiemedel för en hel termin till. Sen måste jag få pengar från något annat. Och då blir det läskigt. För vem vill anställa en förläst reumatiker utan körkort? Det är då jag börjar fundera på vad jag gjort och vad jag ska göra. Kanske kan bloggandet bli ett sätt att upptäcka vad jag kan och vill. Eller åtminstone får vara en del i den processen. Jag hoppas det. Nu vill jag sträcka på mig och vara den jag är!