Hade inte tänkt att denna blogg skulle innehålla så mycket prat om sjukdom. Det är ju ett så deprimerande ämne många gånger, och jag vill egentligen inte vara gnällig. Men tydligen påverkar det mitt liv mycket mer än jag hittills trott...
Har varit förkyld några dagar, hostig och svårt att andas. Det brukar bli så någon eller några gånger varje höst. En gång om året brukar jag få åka in akut och inhalera pga andningssvårigheter. Varje gång har läkarna sagt att det är förkylning som försvåras pga min pollenallergi. Vid något tillfälle fick jag bara hostmedicin som hjälp. En läkare tyckte dock att jag hade så svåra besvär att jag fick en inhalator med luftrörsvidgande. Det var skönt! Har velat ha det varje gång sedan dess, men det har inte blivit så. Idag fick jag åka till vårdcentralen, då jag inte kunde sova inatt. Svårt att andas igen. Läkaren lyssnade på mina lungor och sa på en gång att det var astmatiska besvär. Solklart fall av astma! Blev lite snopen, eftersom alla andra sagt tvärtom. Men det kändes ändå mest skönt, för nu fick jag mediciner utskrivna som faktiskt hjälper mot mina besvär, och jag kan få hjälp i fortsättningen utan att behöva vänta tills andningsbesvären är akuta... Och det känns bra.
Har nu inhalerat några gånger under dagen, och fått en rungande huvudvärk. Förmodligen en biverkning. Till en början var jag så lycklig över att äntligen få en ordentlig diagnos, bli tagen på allvar. Och få bra mediciner, inte minst. Nu är jag ledsen. Alla mediciner som funkar bra tycks ha så jobbiga biverkningar. Medicin som inte hjälper så mycket, mår man inte dåligt av. Men de som verkligen tar bort besvären, orsakar nya besvär.
Tankarna börjar vandra... När hade jag en dag senast, utan några fysiska besvär över huvud taget? Minns inte... Vet inte om det beror på att det är så länge sen, eller att man helt enkelt inte tänker på det när allt funkar. Men nu längtar jag... Och ibland tänker jag steget längre - det är så mycket "fel" på min kropp, hur länge kommer den att orka? På ett sätt kan jag längta bort ibland, till en tillvaro där allt känns bra. Men jag vill vara här hos min familj, hos mina barn. Tror att de behöver mig....? Och jag har egentligen ingen legitim anledning att tycka så synd om mig själv, eller klaga, för så sjuk är jag inte. Så ont har jag inte. Men det är oändligt tröttsamt att aldrig må riktigt bra. Jag har ont, eller är svullen i en led, eller mår illa, eller är onaturligt trött, eller har svårt att andas, eller är allergisk, osv. Då kan det vara svårt att hitta orken och glädjen. Då är det lätt att känna sig misslyckad... Beundrar dem som är svårt sjuka och ändå hittar ork och glädje i livet, som inte deppar ner sig. Beundrar verkligen dem!
Nåja, jag ska gå och lägga mig nu. Hoppas att det känns bättre imorgon... Annars får jag försöka muntra upp mig ändå... Försöka hinna med något som jag blir glad av mitt i allt plugg!
Har varit förkyld några dagar, hostig och svårt att andas. Det brukar bli så någon eller några gånger varje höst. En gång om året brukar jag få åka in akut och inhalera pga andningssvårigheter. Varje gång har läkarna sagt att det är förkylning som försvåras pga min pollenallergi. Vid något tillfälle fick jag bara hostmedicin som hjälp. En läkare tyckte dock att jag hade så svåra besvär att jag fick en inhalator med luftrörsvidgande. Det var skönt! Har velat ha det varje gång sedan dess, men det har inte blivit så. Idag fick jag åka till vårdcentralen, då jag inte kunde sova inatt. Svårt att andas igen. Läkaren lyssnade på mina lungor och sa på en gång att det var astmatiska besvär. Solklart fall av astma! Blev lite snopen, eftersom alla andra sagt tvärtom. Men det kändes ändå mest skönt, för nu fick jag mediciner utskrivna som faktiskt hjälper mot mina besvär, och jag kan få hjälp i fortsättningen utan att behöva vänta tills andningsbesvären är akuta... Och det känns bra.
Har nu inhalerat några gånger under dagen, och fått en rungande huvudvärk. Förmodligen en biverkning. Till en början var jag så lycklig över att äntligen få en ordentlig diagnos, bli tagen på allvar. Och få bra mediciner, inte minst. Nu är jag ledsen. Alla mediciner som funkar bra tycks ha så jobbiga biverkningar. Medicin som inte hjälper så mycket, mår man inte dåligt av. Men de som verkligen tar bort besvären, orsakar nya besvär.
Tankarna börjar vandra... När hade jag en dag senast, utan några fysiska besvär över huvud taget? Minns inte... Vet inte om det beror på att det är så länge sen, eller att man helt enkelt inte tänker på det när allt funkar. Men nu längtar jag... Och ibland tänker jag steget längre - det är så mycket "fel" på min kropp, hur länge kommer den att orka? På ett sätt kan jag längta bort ibland, till en tillvaro där allt känns bra. Men jag vill vara här hos min familj, hos mina barn. Tror att de behöver mig....? Och jag har egentligen ingen legitim anledning att tycka så synd om mig själv, eller klaga, för så sjuk är jag inte. Så ont har jag inte. Men det är oändligt tröttsamt att aldrig må riktigt bra. Jag har ont, eller är svullen i en led, eller mår illa, eller är onaturligt trött, eller har svårt att andas, eller är allergisk, osv. Då kan det vara svårt att hitta orken och glädjen. Då är det lätt att känna sig misslyckad... Beundrar dem som är svårt sjuka och ändå hittar ork och glädje i livet, som inte deppar ner sig. Beundrar verkligen dem!
Nåja, jag ska gå och lägga mig nu. Hoppas att det känns bättre imorgon... Annars får jag försöka muntra upp mig ändå... Försöka hinna med något som jag blir glad av mitt i allt plugg!
No comments:
Post a Comment