Problemet med kroniska sjukdomar, är att de har en benägenhet att sätta sig i huvudet. Alltså mentalt. En förkylning tex, den vet man att den går över förr eller senare. Visst blir man säkert förkyld igen, men det är inget man tänker på. Har man blivit frisk från en höstförkylning så går man inte direkt och deppar över att man kanske blir förkyld till våren igen.
Men kroniska besvär är lättare att ta ut i förskott. Även när man är besvärsfri och till synes frisk, så vet man att det hela tiden ligger där i kroppen någonstans och lurar, och bara väntar på nästa tillfälle. Då är det lätt att bli deppig.
Som jag skrivit om tidigare fick jag behandling för luftrörsbesvär, troligen astma, för tre veckor sedan. Nu i veckan blev jag förkyld igen, och andningssvårigheterna kom som ett brev på posten. Inte för att jag ens blivit helt bra emellan, men bättre hade det blivit. Fick åka till doktorn igen och få fler mediciner. Känner mig påverkad hela tiden, antingen av sjukdom eller av mediciner. Igår när jag skulle sova sökte jag tröst i den söta nallen jag fick av min söta man en gång. Ledsen... Kämpar för att inte låta det ta överhanden, så att jag kan njuta fullt ut av livet och allt gott som det har att ge, trots diverse krämpor. Ibland går det bättre, ibland går det sämre.
"Min kropp och mitt mod må svika, men jag har Gud, han är min klippa för evigt." (Ps 73:26)
No comments:
Post a Comment