Rädslor

Min dotter gjorde en sak väldigt tydlig för mig häromdagen - det vi är mest rädda för är det som vi inte känner till, inte förstår eller inte har kontroll över.

Hon skulle vid detta tillfälle ha gympa för första gången på dagis. Dagen innan denna stora händelse började hon kinka och ville absolut inte gå till dagis på gympa-dagen. Till slut förklarade hon att hon var rädd - hon hade ju aldrig haft gympa förut! Dags för mamma att starta operation terapi!

Vi började med lite "övningsgympa". Vi satte på lite rockig musik i hennes rum och började skutta omkring på äkta gympa-manér. Det var roligt minsann! Att packa gympaväskan var inte riktigt lika kul, då blev det lite otäckt igen. Men tokmamma stoppade i en massa tokiga grejer i påsen, som hon var tvungen byta ut mot gympakläderna. Det var lite kul! Sedan fick storebror berätta om vad man gör på gympa. Till slut tyckte hon att det skulle bli ganska kul... Och på den stora dagen gick det jättebra!

Visst är det så typiskt att vi blir rädda eller nervösa när vi ska göra något för första gången?!

Sonen är mörkrädd. Rädd för monster och spöken som håller till bakom dörrar till garderober och förråd... Om ingen har sett monster, hur vet man då att de INTE finns? ...säger han. När jag själv cyklade hem från kyrkan en mörk sensommarkväll tänkte jag också på mörkret. På att allt blir så kusligt när man inte riktigt ser... Saker kan komma så nära inpå en innan man upptäcker dem! Och det kan göra mig rädd. Att jag inte vet om det är någon eller något där... Då blir jag rädd.

Kontrollbehovet är stort. Vi vill se, vi vill veta, vi vill få bekräftat. Vi vill inte känna oss maktlösa. Vi vill ha koll.

Häromkvällen satt jag och letade minnesversar. Min scoutpatrull ska få egna biblar på första advent, och jag skulle hitta en vers åt dem var som skulle skrivas in i deras bibel. Även om ingen fick den som bibelvers, så fastnade jag för den här versen:

"Förtrösta på Herren av allt ditt hjärta, och förlita dig inte på ditt förstånd." (Ords 3:5)

Sug på den lite...