Trött...

Idag är en trött dag... Jag tar en medicin på måndagkvällen som i princip "förstör" nästa dag. Jag blir trött, mår illa... Det är inte särskilt roligt att behöva ta sådan medicin, men jag försöker trösta mig med allt gott den har med sig. Utan mina antiinflammatoriska mediciner drabbas jag med ojämna mellanrum av inflammationer, framför allt i knäna. Lederna blir svullna och ömma, och jag får svårt att använda dem. Jag var som sämst när min dotter var omkring året gammal, och jag minns ett tillfälle när hon satt på golvet och var ledsen. Ingen annan fanns i närheten just då, men jag kunde inte gå och lyfta upp henne utan fick mer eller mindre hasa fram och sätta mig bredvid henne på golvet och försöka trösta bäst det gick utan att kunna lyfta henne. Hon tittade så förebrående på mig, som att jag inte förstod att hon var ledsen, eller bara struntade i henne. Just att inte kunna vara med mina barn på det sätt jag vill har alltid varit det jobbigaste med min sjukdom. Tack och lov så har jag blivit bättre i kroppen under mina två graviditeter, så att jag kunnat bära omkring på dem när de var spädbarn utan problem.

Annars tycker jag att det är jobbigt att vara sjuk de gånger då det inte syns utanpå. Ett svullet knä är lätt att få förståelse för, men när inflammationer i kroppen eller biverkningar av mediciner gör en så trött att det är en pärs att ta sig uppför trappan, så är ju inte det något som syns. Det kanske inte är så, men det känns som om folk inte skulle tro mig riktigt då. Att jag bara är slö eller hittar på. Det kan vara svårt att känna att man duger när man är sjuk, så det kanske är lite dåligt självförtroende som gör att känns som att de inte tror mig riktigt. Det är ju inte så att jag vill att folk ska tycka synd om mig hela tiden. Det är bara jobbigt. Men jag önskar att de förstod hur det är och hur det känns att ha just min sjukdom... Så att jag slapp känna mig tvungen att förklara mig hela tiden.

Just nu känns det annars rätt bra i kroppen. Fick kortisonsprutor i båda knäna för ett par veckor sedan, och det brukar göra susen. De sög också ut 28 ml överflödig ledvätska i varje knä... Men jag tycker ändå att jag är ganska lyckligt lottad. Det finns så många andra som lider så mycket mer än jag gör. Jag har sällan värk, och med hjälp av medicinering kan jag göra det mesta jag vill. Det är något att vara tacksam för!!! Även om medicinen gör mig trött på tisdagar...