Firad

Imorse vaknade jag av viskande röster och knarrande golv. Jag blundade snällt tills lampan tändes och maken började sjunga. Mina fina barn sträckte stolta och glada fram sina paket och kramades. Sonen protesterade när jag höll upp paketen så att de skymde mitt ansikte, eftersom han försökte föreviga det hela med vår filmkamera. Men han blev tvungen att stänga av efter en stund, eftersom det var för svårt att både filma och ge mamma en grattiskram samtidigt.

Han hade köpt en tuggummiautomat till mig, för det tänkte han att jag skulle bli glad över. Utan några som helst baktankar, får man anta... Dotterna hade köpt blommiga näsdukar, och när jag nös ett par gånger undrade hon förväntansfullt om jag möjligen var lite snorig och behövde snyta mig. Ett kort fick jag också, med Hello Kitty på. Barnen hade turats om att skriva.

Det finns nog inget finare än att bli firad av sina barn. Vad man än får, så vet man att det är mycket kärlek bakom. Att de har valt ut något som de tycker är särskilt fint eller bra. Ljuvliga ungar. Jag är en lycklig människa! Ett år äldre nu, dessutom.