Så glad!

Jag är så glad och tacksam över allt jag orkat göra den här veckan. Efter både församlingsläger och hajk så var mitt vänstra knä rätt tjurigt... Svullet och dant, så jag trodde inte att det skulle bättra sig med mindre än en kortisonspruta. Men svullnaden har gått ner och jag haltar inte jättemycket.

När man är van vid att muskler inte klarar att ta i som de brukade och att leder viker sig eller gör ont och svullnar upp vid för hög (läs liten) belastning - då blir man så glad när man "helt plötsligt" klarar en hel massa. Då känns det så skönt att orka lasta in fem 40-literssäckar med jord i kofferten helt själv. Då känns det lyxigt att klara av att bära plantor som ska avhärdas fram och tillbaka till verandan. Då är det en seger att ens kunna överväga att spika ihop en sålåda till potatisen själv. När man kan!

Så nu hoppas jag att den här orken håller i sig. Allt det där som jag tidigare gett upp, som jag trodde att jag inte skulle orka, allt det börjar jag nu planera att ta tag i. Och då kommer vi till baksidan på den här sjukdomen - besvikelsen när det vänder och blir sämre. När man inte längre kan göra det man vill. Men det tänker jag inte på nu, nu gläds jag bara över allt jag kan göra just nu!