Mitt första beställningsjobb

Detta är det första kort jag gjort åt någon annan... En kompis ville ge sin pappa ett personligt kort på hans 50-årsdag. Det var första gången jag använde ett fotografi på ett kort, så det var lite ovant. Men det svåraste är ändå att känna sig övertygad om att både den som beställt och den som ska få kortet kommer att bli nöjda... Kompisen ville ha det i vårfärger eftersom födelsedagen var nu i maj, och till en början tyckte jag att det var svårt ihop med det svartvita fotot. Men jag blev nöjd med resultaten, och kompisen också. Då känns det roligt! Och vad vore väl livet utan utmaningar?

Recepttavlor

Kom att tänka på mina "recepttavlor" som jag scrappat. Tanken är att vi ska hänga upp dem i köket, men det har inte blivit av än. De ska få ersätta vår fina köksklocka, vars urverk gått sönder och som mest lurar folk genom att alltid visa fel tid. Den går ibland, men visar sällan rätt... Men jag tycker om den och har därför dragit mig för att plocka ner den. Hur som helst, tanken är att vi istället ska sätta upp dessa tavlor med lite favoritrecept.

Just detta receptet har jag inte hunnit testa än. Utgår ifrån att mina barn inte vill smaka, så jag hade tänkt luncha med maken någon gång. Men med hans nya jobb har det inte blivit tillfälle än. Ogräsgnocchi är det i alla fall på receptet.

Och min älskade maskrossaft! Så här års hade det varit väldigt praktiskt att ha receptet på väggen. Nu får jag skriva ut det från datorn, och tappar hela tiden bort pappret.

Och nässelsoppa så klart! I år har det inte blivit så många gånger, men det är ju inte för sent än. Det går att slå nässlorna så det kommer upp nya, eller helt enkelt använda sig av toppskotten.

Snart slår syrenerna ut, och då blir det dags för lila saft! Detta är mammas favorit, och jag har lovat hjälpa henne i år. Själv har jag inte så mycket lila bondsyren (vilket blir godast) så vi har fått löfte om att plocka hos mammas väninna. Hon har mängder! God saft som verkligen smakar sommar. Och som luktar parfym när man gör den...

Så glad!

Jag är så glad och tacksam över allt jag orkat göra den här veckan. Efter både församlingsläger och hajk så var mitt vänstra knä rätt tjurigt... Svullet och dant, så jag trodde inte att det skulle bättra sig med mindre än en kortisonspruta. Men svullnaden har gått ner och jag haltar inte jättemycket.

När man är van vid att muskler inte klarar att ta i som de brukade och att leder viker sig eller gör ont och svullnar upp vid för hög (läs liten) belastning - då blir man så glad när man "helt plötsligt" klarar en hel massa. Då känns det så skönt att orka lasta in fem 40-literssäckar med jord i kofferten helt själv. Då känns det lyxigt att klara av att bära plantor som ska avhärdas fram och tillbaka till verandan. Då är det en seger att ens kunna överväga att spika ihop en sålåda till potatisen själv. När man kan!

Så nu hoppas jag att den här orken håller i sig. Allt det där som jag tidigare gett upp, som jag trodde att jag inte skulle orka, allt det börjar jag nu planera att ta tag i. Och då kommer vi till baksidan på den här sjukdomen - besvikelsen när det vänder och blir sämre. När man inte längre kan göra det man vill. Men det tänker jag inte på nu, nu gläds jag bara över allt jag kan göra just nu!

Ännu en dag i mitt liv

Ännu en ljuvlig dag börjar gå mot sitt slut. Har fått ovanligt mycket gjort idag. Både sånt som är roligt och sånt som måste göras. På förmiddagen satt jag vid en solvägg och rensade maskrosor till ännu en omgång saft. Solen värmde, humlorna surrade och svalorna skrek. Ljuvligt!

Idag har mina förkultiverade små plantor fått andas frisk luft ute för första gången. Jag har rensat lite bland myntan. Jag och dottern har pillat ner krassefrön i jorden. Barnen och jag njöt av varsin glass på stan före sonens dragspelslektion. (Han blev jätteglad, för han fick Timotejs låt från Melodifestivalen i läxa! Hans lärare är väldigt lyhörd för vad han vill spela.) Det har varit en bra dag.

Nyss tog jag bilden ovan, jag tyckte den var så dramatisk. Det är riktigt mörka moln på himlen, samtidigt som solens strålar tagit sig fram och lyser på toppen av den halvt kala eken utanför mitt köksfönster. Lite som livet är ibland, fläckvis riktigt mörkt men med strimmor av ljus. Hoppas det blir en bra dag imorgon också.

Hemmagjorda presenter

Samtalade med en vän om att ge bort hemmagjorda saker i present. Ofta kan det kännas som att det inte duger med saker som man gjort själv, oavsett hur fina de är. Och när man gjort något själv så ser man alla små skavanker... Men mycket handlar det nog om att man inte vill uppfattas som skrytig, eller att man skulle ta åt sig personligen om presenten inte blir så uppskattad som man hoppats... Men ett par gånger har jag faktiskt gjort presenterna själv. Antingen för att göra dem personliga, eller för att vi helt enkelt inte haft pengar att köpa något för.

Denna låda fick min mamma på mors dag förra året. I den fanns tre olika sorters saft som jag gjort själv och som var lite annorlunda: maskrossaft, svartvinbärsbladssaft och lila syrénsaft. Dessutom fanns där kryddburkar med torkade blad, som kan användas till te eller annan smaksättning, tex i vaniljsås: smultronblad, hallonblad och svartvinbärsblad. Alla burkar och flaskor hade hemmagjorda etiketter. Dessutom hade jag lagt i ett av mina första handgjorda kort och en bukett liljekonvaljer med ett spetsband omkring. Mamma blev jätteglad för den här presenten! Alla kanske inte uppskattar just såna här saker, men till mamma var det perfekt!

De här bakelserna virkade jag till ett barnkalas som dottern var bjuden på. Dåligt med pengar hade vi också. Men de här kändes helt ok att ge bort, för jag hade hittat så fina mönster på muffins och prinsessbakelser. (Mönster här och här. )På muffinsen lade jag till lite "grädde och bär", så de blev ännu finare. De gjorde succé hos tjejen som fyllde 6 år, och mina barn ville ha likadana. Även min 8-årige son...

För att göra presenten lite lyxigare hade jag målat en gammal ful teburk i plåt med vit hobbyfärg, och klistrade sedan på blommor urklippta ur servetter med decoupage-lim. Det blev faktiskt väldigt fint. Och som sagt - tjejen blev glad, och det är ju ändå det som räknas!

Årets första saft!

Äntligen är det saftsäsong igen! Snart ska här njutas solsken på flaska. Jag hoppas på lite sol snart så att jag kan gå ut och plocka en ny omgång. Enda problemet är var jag ska göra av all saft... Har lite dålig erfarenhet av att förvara saft i jordkällaren, så jag brukar frysa den. Skulle dock behöva en liten extra frysbox för saft och bär. Det är ju så mycket man vill få plats med i frysen!

Äntligen maskrosskörd!

Jag var egentligen alldeles för trött igår efter hajken, men jag gav mig ändå ut på maskrosjakt. Fälten har varit alldeles solgula i flera dagar utan att jag haft möjlighet att ge mig ut och plocka. Nu fick jag för mig att om jag inte plockade genast så skulle alla maskrosor ha vissnat bort dagen efter... Så jag gav mig ut och plockade. Mycket blommor blev det. Och alla plockades i vår gräsmatta! Behöver jag säga att vi legat lite efter med gräsklippningen? Men det har sina fördelar. Förutom maskrosorna hittade jag även humleblomster i gräsmattan, och det hade jag aldrig upptäckt om vi hade klippt den kort tidigare. Man får glädjas åt det lilla, tycker jag!
Det jobbigaste med att gör maskrossaft är rensningen. Man använder bara det gula på blomman, och därför brukar jag sitta och rycka bort det för hand. Pilligt! Och det tar sannerligen tid. Man ska visst kunna klippa bort blombottnarna i stället, men jag blir så nojig när jag inte vet precis hur mycket som då ska klippas bort och försöker därför undvika att få med något grönt över huvud taget. När man nu har slitit med att plocka och rensa i flera timmar så vill man ju inte att saften ska bli besk! Makrossaft smakar annars som honung. Jättegott! Om du vill testa så hittade jag mitt recept här. Man kan göra med eller utan citron i, men jag föredrar den utan. Jag vill ju att det ska smaka maskrosor.

Konfirmationstider

Den här tiden på året är det mycket konfirmationer. Vi var bjudna på min kusins konfirmation, men kunde tyvärr inte komma eftersom den krockade med vår hajk. Men vi uppvaktade ändå med en liten present och ett kort som vi skickade med mina föräldrar. Det blev tydligen uppskattat, vilket gläder mig. Personligen tyckte jag att det var lite svårt att göra konfirmationskort till en början, för den typen av kort brukar ha ett visst "skimmer" över sig som kändes omöjligt att återskapa. Men jag fick bortse från "skimret" och bara göra ett kort helt enkelt.

Det var min mamma som kom på idén med att göra en liten bibel. Den är gjord av en chipboardbit som jag klätt in i brunt papper. På framsidan ritade jag ett kors med guldpenna, och kanten på chipboarden (som då föreställer boksidorna) målade jag guldfärgad. Och så ett litet band i pärmryggen som bokmärke.

Jag tyckte att det kändes fånigt att bara skicka med ett kort så det fick bli en liten present också, i brist på likvida medel att stoppa i kuvertet...

En liten väska, ca 20 cm bred, virkad efter ett mönster som du hittar här. Den blev riktigt söt, så jag kommer nog göra fler. Dessutom gick den fort att göra.

Mycket på gång

Här pysslas det och grejas mest hela tiden, men tyvärr kan jag inte visa upp några resultat än då de ska ges bort i dagarna. Visar sen!

Nu är det bråda tider inför helgens hajk. Jag ska visserligen inte sova över natt ute, men jag ska ändå vara med på dagarna. Och allt har halkat efter nu när jag varit sjuk. Jaja, det löser sig nog! Nu ska jag hänga tvätt, göra middag, baka en ägg- och mjölkfri sockerkaka, skriva ansvarslista för min patrull, avsluta en present, packa åt dotterns helg hos morföräldrarna samt sonens hajkgrejer. Och säkert något mer som jag har glömt...

Maskrosor och nagellack

Ute står ett helt fält i blom. Maskrosor. Har alltid tyckt att de är vackra, och ser dem bara som ogräs i rabatter eller trädgårdsland. Just nu längtar jag ut till dem. Jag vill göra maskrossaft. Gjorde det förra året, och det är jättegott! Smakar honung. Inte så konstigt, eftersom många honungsbin förmodligen hämtar en hel del av sin nektar från maskrosorna. Men jag är fortfarande alldeles för förkyld för att orka ut och plocka hundratals maskrosor...

Istället tänkte jag försöka scrappa några kort idag. Har inte riktigt fått till orken tidigare i veckan. Inte inspirationen heller. Men nu har jag målat naglarna! Oklar koppling, kanske, men av någon anledning fick jag igår för mig att om jag målade naglarna röda eller rosa så skulle jag få mer inspiration vid pysselbordet...? Feberyra? I vilket fall så är de målade nu, glittrigt röda. Önskar bara att jag vore lite duktigare på att hantera den där lilla penseln. Ibland har jag nästan lika mycket lack bredvid som på naglarna. Begriper inte hur man ska undvika att kladda utanför i kanterna! Eller gör alla det, men är duktigare än jag på att tvätta bort kladdet? Det är därför jag oftast kör med mitt vita nagellack - kladdet syns inte! Men vet du, jag tror det funkar. Tror faktiskt att jag har lite mer inspiration nu!

Snuvigt

Ja, här händer det inte särskilt mycket... Jag har blivit förkyld efter lägret, och lyckas inte få något vettigt gjort. Sitter mest och hänger framför datorn eller ligger och slöar i soffan eller sängen. Planen är att jag ska sätta mig och scrappa lite, men jag lyckas aldrig ta mig ända fram till pysselbordet. Hade lite feber nyss, men nu känns det bättre. Kanske borde passa på då...

Det är hajk till helgen, och jag har en del att förbereda. Saker ska handlas, lite bibelundervisning förberedas och det ska packas. Dessutom är det Royal nu på torsdag, som också måste förberedas. Vill ju inte att stackars maken ska behöva ta precis allt ansvar. Hoppas att detta ger med sig imorgon. Brukar oftast bara vara förkyld i tre dagar.

Long time...

Här har det varit dåligt med uppdateringar ett tag... Anledningen är att jag och familjen varit på församlingsläger hela Kristihimmelfärdshelgen. Eftersom vi var med och arrangerade det så åkte vi upp redan på onsdagen och kom hem sent igår eftermiddag.

Vi hade ett underbart läger med fantastisk gemenskap! Det fanns en del på programmet naturligtvis, men det fanns mycket tid till att bara umgås. Spela spel eller bara prata, eller vandra ner till sjön. Det är så underbart på Björkenäsgården! Det ligger vid sjön, men tillräckligt långt ifrån stranden för att man inte ska behöva vara orolig för att barnen ska gå och dratta i. Antingen har man med sig husvagn, vilket vi hade i år, eller bor i någon av stugorna på gården.

På våra församlingsläger samlas framförallt vänner från vår församling, men även en del andra vänner. Vi lyssnar på bibelundervisning, andakter och har gudstjänster, vi leker, spelar spel, grillar, åker på marknad och har fest. Och äter gott tillsammans. Alla hjälper till i köket, även om några har huvudansvaret. Dessutom ordnas det särskilda aktiviteter för barnen som verkligen älskar Björkenäs och längtar dit varje år. Fast det gör i och för sig jag med!

Utöver den härliga gemenskapen på Björkenäs så tycker jag att det bästa är när vi träffas i "ladan" för andakt eller möte (gudstjänst). Gud brukar alltid vara närvarande på ett särskilt sätt just på Björkenäs. Så även i år. Ljuvligt var det!

Äntligen nässlor!

Begav mig ut i solskenet idag för att äntligen få plockat mina nässlor. Det kändes bra! Just den här omgången lades på plåt för torkning i ugnen. Ska nog ge mig ut igen för att plocka till förvällning. Det råder ingen akut nässelbrist i trädgården i alla fall, det kan jag lova. Får se om jag hinner idag eller om det får vänta lite.

Har aldrig torkat nässlor förut, så det ska bli lite spännande. Dels kan man använda det till te, men man kan också använda det i matlagningen. I potatismoset exempelvis. Nässlor är ju sprängfyllda med en massa nyttigheter. Det mest fantastiska är väl att mina barn faktiskt går med på att äta det. Dottern är väl inte tokig i det, men sonen äter väldigt gärna nässelsoppa med ägghalvor. Får väl göra det någon dag nu. Har bara ätit frysta nässlor från förra året än så länge i vår.

Det blir nog bråda dagar i ogräsjagandet snart. Maken var på kurs i helgen (därav ingen tid vid datorn för mig och alltså inga uppdateringar här) och blev där bjuden på kirskålspesto. Det var tydligen jättegott, så det vill han testa. Vi har också hittat ett recept på gnocchi där man kan använda nässlor eller kirskål, så det vill jag gärna prova snart. Måste hitta tiden bara. Och just kirskål har vi inte lika gott om som nässlor. Vi har ett litet bestånd, men jag är rädd att de börjar bli för stora för skörd. Får väl meja ner dem så det växer upp nytt... Ogräs är gott! Ser fram emot maskrossäsongen, då ska här göras saft igen! Maskrossaft smakar honung. Smaskens!

Berg- och dalbana

Livet är sannerligen en riktig berg- och dalbana. Än går det upp, än ner. Åt höger och vänster och rakt fram. Ena dagen är man glad, nästa ledsen. Inget att göra, för att sedan knappt hinna med det som ska göras. Pigg och frisk, sen sjuk och hängig. Och det är väl så livet ska vara, antar jag. Men ibland frestar det på att aldrig veta vad man kan förvänta sig och bara gilla läget.

Alldeles gratis!

Gratis är fint! Förutom kanske ogräset då...

Jag och min man lever i stort sett på studiemedel den här våren. Det kan bli ganska knapert ibland, särskilt som det alltid utbetalas mindre pengar den sista månaden i terminen. Jag hade därför ställt in mig på att inte kunna köpa några penséer till mina fönsterlådor samt korgar vid verandan. Sen såg jag hur det började spira i grusgången... Jag hade tänkt tanken, men min mamma tog initiativet och grävde ner en planta som redan slagit ut i min ena blomkorg. Full av entusiasm kastade jag mig då över grusgången! Det resulterade i fyllda korgar och lådor. Några har redan slagit ut, medan andra fortfarande är väldigt små. Men det är betydligt roligare än döda ljungplantor! Och alldeles, alldeles gratis.

Kärlek

Kärlek är en bukett med halvt vissna blommor med alldeles för korta stjälkar som plockats bara för att göra mig glad!

Det som verkligen betyder något

Igår skulle jag ha lite bibelundervisning för en grupp förebedjare/själavårdare som ska medverka på vårt församlingsläger. Frågade då min man om han hade några idéer om vad jag skulle ta upp. Han har just medverkat på en kurs i kriskommunikation och jag fick göra en sak som de gjort där.

Jag fick sex små lappar. På de tre första skulle jag skriva personer som betyder något för mig. Lätt! Maken och de två barnen. På de sista tre skulle jag skriva saker som betyder något för mig. Svårt... Satt och funderade på datorn som jag ju använder en hel del, men skrev till slut sådant som får mig att må bra: trädgården, bibeln och pysselhyllan.

Sedan skulle jag blunda medan han blandade lapparna och tog bort tre av dem. När jag fick titta sa han att vi drabbats av en översvämning som förstört mycket, och av de ursprungliga sex hade jag bara tre av sakerna kvar. De andra var för alltid borta.

Den första lappen jag öppnade var trädgården. Jag skrattade till lite, då kändes osannolikt att en översvämning skulle skona just trädgården... När jag öppnade den andra lappen jag fått behålla så läste jag makens namn. Och nu började det gå upp för mig - jag har två barn, men bara en lapp kvar... När jag öppnade lappen så stod sonens namn där. Dotterns var borta!

Jag blev så otroligt ledsen! Hörde maken fråga vad min första tanke var, men tyckte att det var väl rätt uppenbart! Jag grät och grät och grät. Just att hennes namn var borta kom alldeles för nära verkligheten. När hon var nyfödd hade hon hjärnblödning, förmodligen medfödd, och det finns inget man kan göra på så små barn än att vänta och hoppas. Vuxna kan opereras för att stoppa blödningar och ta bort koagulerat blod. På vår lilla bebis kunde man inte göra det. I flera dagar gick vi och var rädda att vi inte skulle få behålla henne. Hon hade kramper, och i värsta fall kunde det koagulerade blodet täppa till vätskegångar i hjärnan så att man skulle få sätta in dränage (slangar som tappar ur vätskan), vilket kunde vara livshotande. Jag minns så väl hur jag tänkte på hur jag skulle förklara för sonen att hans lillasyster dött.

Dottern under sjukhusvistelsen.

Allt detta bubblade upp. Och jag blev arg på maken för att han utsatte mig för detta. Det gjorde ju så ont! Och jag blev arg på mig själv, för att jag någonsin tyckt att någon sak i världen skulle vara viktig för mig. Alla mina saker går ju att ersätta, de är inte viktiga. I efterhand sa jag till honom att jag ändå var tacksam över de insikter jag fick genom den här övningen, även om det var en hemsk upplevelse.

De hade gjort denna övning för att få en känsla för hur det är för en människa i kris, som kanske upplevt just detta. Ta bara tsunamin... Nu kom det väldigt nära för min del, men det är en väldigt känslosam övning. Och det kan ge en insikt i att man kan reagera väldigt "konstigt" i en krissituation. När maken gjorde övningen hade han fått behålla barnens teckningar, men inget av barnen... Och det hade gett honom någon sorts absurd glädje över att han åtminstone fick behålla det minnet av dem...

Detta är otäcka tankar som vi helst slår ifrån oss, men för många är det den verklighet de lever i. Och man kan reagera på många olika sätt. Det är viktigt att ha den insikten och förståelsen med sig när man möter människor i kris. Oavsett vilken sorts kris det är.

Detta var en hypotetisk övning, och mig fick maken trösta i en kvart.